Xandria, Tysklands svar på Nightwish, är äntligen albumaktuella efter nästan 6 år. The Wonders Still Awaiting är namnet på åttonde albumet och den här gången är det inte bara snack om ett nytt album utan även en helt ny era. Vi står bland annat inför en helt ny lineup där bara gitarristen Marco Heubaum är kvar som originalmedlem, alla andra medlemmar blev en del av Xandria så sent som förra året. Ny frontfigur i bandet är 29-åriga fransk-grekiska sångerskan Ambre Vourvahis som är fortfarande relativt ny i branschen då hon inte har någon större erfarenhet av vare sig solokarriär eller andra band.
Xandria må ha varit sedda i alla tider som en tysk Nightwish-klon och det är inte alls konstigt då bägge banden är väldigt lika i mycket. Det fanns ändå nånting i början som gjorde Xandria unika i mitt tycke och det var sångerskan Lisa Middelhauve som var sopran men hade inte någon dramatisk operaröst. Efter att Middelhauve lämnade värvades Manuela Kraller på sång och jag önskar att bandet kunnat släppa mer än ett album med henne för, bortsett från hennes tydliga tyska brytning, hade hon en väldigt stark och dramatisk operaröst som fick bandet att påminna om Nightwish med Tarja Turunen på sång. Då blev Xandria plötsligt ett alternativ för oss som saknar den eran med Nightwish.
Tyvärr så hoppade Manuela av efter bara ett studioalbum och även om holländskan Dianne van Giersbergen också hade en ganska klockren operaröst (sopran) var den inte riktigt lika stark och dramatisk som Manuelas. Nu står vi som sagt inför en ny era med bland annat en ny sångerska och baserat på det lilla jag hört innan den här recensionen kan Ambre Vourvahis också ta väldigt höga toner och ligger nånstans på gränsen till opera, men har en lite mer poppig sångröst som hon kombinerar med growl (vilket hon verkar vara ganska bra på förresten). Hur bra är The Wonders Still Awaiting? Är det den typen av comeback vi som följer bandet hoppades på? Låt oss ta reda på mer.
Albumet inleder med Two Worlds som är ett spår på strax över 7 minuter. I början känns det som ett självklart val då introt är rätt episkt och byggs upp mer och mer, men då låten är rätt så lång känns det som ett ganska riskabelt drag. Jag som lyssnare har absolut ingenting emot den här typen av låtar så länge de är händelserika och välgjorda (vilket den här låten är), men tyvärr har inte alla idag tålamod att lyssna på låtar i den längden och kanske tröttnar efter att man nyss börjat lyssna. I övrigt finns det ingenting negativt att säga om Two Worlds då den är händelserik, visar upp allt det här albumet har att bjuda på och även Ambre visar upp sin fulla potential som sångare, förutom hennes melodiska clean sång finns det även ett parti med growl där emellan och visst hörs det tydligt att det är en kvinna som growlar men det låter tillräckligt bra för att det ska fylla sin funktion genom att tillföra en dos mörker och ondska i det hela.
Låt nummer två känner jag igen då den släpptes som singel förra året för att presentera nya lineupen och långt innan vi ens fick reda på att ett nytt album var på gång. Vi snackar alltså om Reborn. Denna presenterar också lite av albumets alla ingredienser fast på ett mer sammanfattat sätt då låten är kortare. Förstår samtidigt varför man inte valde den som första låt då den går all in med allt från första sekunden, det finns liksom inget intro eller uppbyggnad. Även om jag föredrar förra låten kan man inte låta bli att ogilla Reborn. Låt nummer tre är You Will Never Be Our God som räknar med en liten överraskning i form av Ralph Scheepers (Primal Fear), den här låten är lite som Two Worlds och rent musikaliskt hade den kunnat funka bättre som första spåret då den är kortare, men jag förstår samtidigt att all ordning på ett studioalbum brukar ha en anledning så jag ska väl inte riktigt ifrågasätta nånting där. You Will Never Be Our God är bra och Ralph ger låten en intressant touch, men jag hade velat höra lite mer av honom då hans insats känns lite för diskret när man inte lyssnar noga.
På plats nummer fyra har vi titelspåret som innebär lite av en temposänkning och är rakt av mumma för oss som gillar symphonic metal med pop-inslag. Det är episkt, melodiskt, det händer väldigt mycket och orkesterinslagen är 10 av 10. Kanske skivans absolut bästa spår eller ett av de bästa åtminstone. Näst på tur har vi Ghosts som höjer tempot på nytt och är återigen en tydlig kombination av symphonic metal och pop. Låten i sig är bra men sticker ändå inte ut nå större då det numera finns väldigt många band i samma stil som skulle kunna leverera nånting identiskt. En liten nyhet i själva albumet skulle kunna vara elektroniska inslagen där emellan, men inte ens där är låten unik.
Vi som lyssnat på Xandria länge känner till att albumen brukar innehålla minst en ballad eller åtminstone nånting som påminner om en fullfjädrad ballad och det här albumet är inget undantag då Your Stories I’ll Remember dyker upp på sjätte plats och fyller den funktionen. Låten inleder med keltiska inslag och skulle kunna uppfattas som väldigt standard i sitt slag, men det går ändå inte att ogilla den då den är välgjord och har en de intressanta element. Sjunde spåret My Curse Is My Redemption är jag kluven om, det är absolut inte dåligt nånstans men jag kan samtidigt inte se förbi att melodin i introt och refrängen är alldeles för lik Out Of The Dark med Falco. Tonhöjningen mot slutet får låten att lyfta rejält och ger det hela ett episkt slut, men jag har svårt att se förbi sånt som råkar vara plagiat.
Efter att ha lyssnat igenom hela albumet är det bara att konstatera att den här nya eran innebär att Xandria definitivt slutar vara en Nightwish-klon, men det innebär absolut inte att Xandria blivit unika på något sätt. Det vi har nu är ett Xandria som moderniserats och anpassats till dagens symphonic metal-sound. Ett band de numera är ganska lika är faktiskt Ad Infinitum, annars finns det även vissa likheter med Delain och på sätt och vis Lacuna Coil. Trots det måste jag ändå säga att jag gillar det jag hört i The Wonders Still Awaiting och nya medlemmar med sina respektive talanger ger bandet en stabil grund att börja jobba på inför framtida alster.
Det mest negativa jag har att säga om det här albumet är att det känns lite för långt. Hade det varit ett konceptalbum med många olika moment hade en timme och en kvart varit passande, men i det här fallet finns det inget tydligt koncept och bortsett från vissa låtar som sticker ut lite extra kan det bli lite för enformigt. Nog finns det ingen låt i The Wonders Still Awaiting som är dålig och produktionen är väldigt bra, men ibland kan för mycket av det goda sabba lyssnarens upplevelse. Finns det några låtar i andra halvan värda att uppmärksamma så är det Scars, Illusion Is Their Name, Mirror Of Time och kanske Astéria.
Såvida man, som jag, inte reagerar negativt på albumets längd kan jag garantera att njutningen är i stort sett garanterat för dig som gillar den här typen av musik. Albumet finns på Spotify sedan början av den här månaden så du får gärna lyssna och tycka till om du inte redan gjort det.
Band: Xandria:
Titel: The Wonders Still Awaiting.
Genre: Symphonic metal.
Skivbolag: Napalm Records.
Releasedatum: 3 februari 2023.
Lucas LMZ Zimmermann.
