Mitt under brinnande pandemi dök ett nytt namn upp på den svenska AOR-scenen: Chris Rosander. Nu släpper Örnsköldsviks melodiska mästare sitt andra album, som dessutom är ett konceptalbum: The Monster Inside. Plattan handlar om människans mörkare sidor, men det är ändå en glad norrlänning på andra sidan den virutuella Zoom-luren.
Hur skulle du beskriva ditt sound för en läsare som inte har hört din musik?
Det är såklart grundat i AOR och melodic rock, men också att det är en kombination av medlodic rock, och en mix av allt: Rock, pop, soul, lite stänk av jazz. Det finns något för alla helt enkelt.
Hur ser den kreativa processen ut för dig?
Det är väldigt olika. Det kan vara så att jag vaknar och har drömt att jag skrev den här låten, och känner att jag måste spela in det på telefonen, eller försöka komma ihåg det tills jag har tid att sätta mig i studion. Eller kan det bara vara så att jag sitter i studion och jammar ihop någonting på pianot eller på en gitarr, och sedan bygger jag på det. I en intervju tidigare i veckan sa jag att det är lite som att leka med Lego. Man hittar två-tre bitar som passar bra ihop först och sedan bygger man på det tills man har ett torn.
Vad inspirerar dig när du skriver dina texter?
Jag tycker personligen att jag inte är någon stor textförfattare på något sätt. Men det är både personliga saker, eller att man läser någonting. Den här plattan är lite utav en konceptplatta, så där var det mycket så att jag läste om någon konstig person och byggde upp något om det.
Berätta mer om hur The Monster Inside blev en konceptplatta!
Det växte fram lite eftersom. Jag hade två låtar när jag körde i gång arbetet med plattan. En av dem var faktiskt tänkt som bonuslåt till debutplattan, men så blev det inte. Sedan fortsatte det, och efter ett tag så märkte jag att det hängde ihop på något vis. De handlade lite om samma saker, så då blev det mer och mer intressant att fokusera på att köra samma stuk, men på lite olika berättelser.
Det är ett väldigt intressant koncept att prata om människor, och vad som kan gömma sig under ytan hos folk, och det känns ständigt aktuellt.
Ja, att skriva eller prata om människor, det får jag liksom aldrig nog av. Jag kan bara sitta på stan och kolla på människor som går förbi, och det är otroligt underhållande.
Du står också som producent för plattan. Vad ser du som för- och nackdelarna med att producera sin egen musik?
Fördelen är väl att jag får bestämma precis hur jag vill ha det. Nackdelen är väl att det kan bli för mycket av mig själv. Ibland är det väldigt bra att ha någon som kan sätta fingret på saker och säga ”Prova att göra såhär”, för det blir väldigt lätt att man hamnar i någon slags bubbla. Man har hela tiden samma idéer, så det kan bli tjatigt på något vis. Så nackdelen är väl att det blir svårt att förnya sig själv.
Producerade du debutplattan själv också?
Ja, men där gjorde jag verkligen allt själv, utom bas och mixa och mastra och så’nt där, för det rör jag inte.
Men den här gången är det ju lite fler människor involverade. Berätta lite om de andra musikerna på plattan!
Jag har inte spelat med dem så länge, men jag har känt dem ett tag. P-O Sedin är exbasist i Perfect Plan, och han spelar även på första plattan. Hur det kom sig att jag började hänga med honom, fast han skulle kunna vara farsa till mig, har att göra med att jag blev bjuden på någon slags musikerfest här i Ö-vik, och vi pratade om att det skulle vara kul att göra något ihop. Jag sa att jag hade ett par låtar, och på den vägen är det med P-O. Inför den kommande plattan tänkte jag att jag måste i alla fall ha en trummis, och då kände P-O Magnus [Grundström] sedan tidigare, så då blev jag introducerad till Magnus. Rasmus Fors har jag pluggat tillsammans med, faktiskt, när jag studerade på folkhögskola. Vi studerade tillsammans under ett år, och under det året var han redan ute och turnérade i Europa med bandet Jetbone, som han spelade med då. Det var verkligen så att man fick vara tacksam när man fick spela med honom. Han är en fruktansvärt duktig pianist. Sedan har vi Anton [Frengen] som spelar på ”Monster Inside” som jag också har studerat med. Han är en jättetduktig gitarrist och basist. Och Johan Sjödin har P-O åter igen spelat med, i coverband och olika konstellationer på det sättet. Rasmus kunde inte lägga orgeln på ”Northern Lights”, så då fick jag lite panik och kände att jag behövde komma framåt i produktionen, och då hörde P-O av sig till Johan, som har spelat med Legends – Voices of Rock med bland annat Tommy Denander.
Blir det samma gäng som du tar med dig när du spelar live?
Ja, det blir väl P-O och Magnus i alla fall. Sedan får jag väl leta efter någon som eventuellt skulle vara sugen på att ta över keyboards och kör.
Du släppte ju debuten mitt under den värsta delen av pandemin, när det var i stort sett omöjligt att spela live. Hur ser planerna ut nu, när du har möjligheten att göra mer traditionell promo?
Ja, det är ju det som verkligen är prio ett: att jag vill ta mig ut och lira. Det är som du säger: när första plattan släpptes var jag skitglad att släppa en platta, men det var inte världens bästa tid att göra det. Det finns inga bokade gig än, men tanken är absolut den att jag ska ut och spela så fort som möjligt.
Förutom den nya plattan är du också involverad i Save the Noize. Berätta om hur du blev involverad i det och hur det har varit!
Jag fick ett samtal från Rasmus Wiklund, som är en barndomspolare, och han frågade helt enkelt om jag ville lägga några tracks, så att jag tackade ju inte nej till det. Jag var på tåget direkt. Jag plinkade lite på gitarren och la ned lite sång, och det var jätteroligt. Det är kul att synas med lite andra namn.
Albumet The Monster Inside släpps via Pride and Joy Music den 17 februari.
