Bandet Ended är ifrån Alingsås och spelar Progressiv Metal och Progressiv Rock. De släpper nu sin tredje fullängdare med Into The Nothing. Det finns en kontinuitet ifrån det förgående albumet, Five Eyes (2017) i att bandet då bytte vokalist till nuvarande Micky Bergqvist. Övriga medlemmar är Lars Granat (Gitarr, sång), Björn Granat (Bas), Peter Janflod (Gitarr) och David Källberg (trummor). Såsom jag förstår Ended är de väldigt populära i sina lokala hemtrakter.
Jag har lyssnat på både Into The Nothing och Five Eyes. Jag kan säga såhär, Jag har bra och dåliga nyheter! Känns meningen igen? De flesta vill då höra de dåliga nyheterna först. En svaghet i bandet är Micky Bergqvist sång. Han lyckas fullfölja sångerna och sjunger med mycket känsla och passion, men där jag tycker att det brister en del är en komplett utfyllnad och mer kraft i rösten sett till bandets varierande ljudbild. Jag har stött på detta förut när band som spelar bitvis hårt har en sångare med en ganska melodiös stämma. När tempot och takten är lägre brukar det funka rätt bra, men i partier som är mer hårda, explosiva eller utdragna så kan det riskera att bli sämre. Tyvärr har jag upplevt detta som genomgående i både Five Eyes och Into The Nothing. Så sett tycker jag inte det har skett någon märkbar förändring. Jag vill dock framhålla att denna kritik skall ses som konstruktiv. Jag tycker sången oftast är det svåraste kriteriet för ett band att uppfylla fullt ut. Jag kan i sammanhagnet ändå lyfta fram två exempel där takten är lite lägre och där Bergqvist talang kommer fram. I Into The Nothing tycker jag ett bra exempel är låten Buildning Walls. Ett ännu bättre exempel är ifrån Five Eyes med låten Event Horizon där Bergqvist skiner.
Dom bra nyheterna då? Att den musikaliska biten fungerar betydligt bättre! Bandet visar igenom Into The Nothing sin skicklighet i spår efter spår. Bandet lyckas ganska väl att skifta partier mellan lägre och högre tempo i övegångarna. Det finns inslag av fusion med lugnande spel , här vill jag exempel lyfta fram David Källmans gnisslande symbalslag i flertalet låtar som är rätt skön i bakgrunden, det blir nästan lite psykedelia och Pink Floyd över det. Låtarna Virtue and Grace (lugnare) och Serve as a Memory (tempoväxlande) är två bra exempel.
Men framförallt gillar jag bandets fusionen mellan Rock och Metal. Här tycker jag bandets storhet ligger i hur hårt de faktiskt kan spela. Gitarrerna kan skifta olika riff, spela nedstämd, uppdistat och flertalet solos. Singeln Collateral är ett bra exmepel på skiftandet av nedstämd gitarr och en uppstämd sådan med fint riff. Trummspelet är genomgående rätt bra med blandat av både hårt och lugnare spel. Tex älskar jag verkligen trummornas hårda dubbelbas spel i titelspåret Into The Nothing, som påminer mig starkt om inledningen i System Of A Downs låt Cigaro ifrån albumet Mezmerize. Ett bra exmepel på fusion mellan lugnare musik och metal är en av skivans höjdpunkter i låten Well of Sorrows. Större delen av låten är i lågtempo, men gitarrens metalriff växlar harmoin i låten. Mitt i låten sker en spännande växling där det förekommer orientaliskt klingande trummor och en upphöjande bakgrund. Sedan slår över i ett hårt solo och ett upptonat outro.
Sen finns låten War som bitvis har ganska tunga metalpartier och dessutom är rätt lång. Detta är bandets försök tror jag att skapa en episk låt. Det finns även här en skillnad gentemot Five Eyes att bandet har höjt ambitionsnivån och skrivit fler längre låtar i detta album, och även att bandets låtskrivande berör mer djupare ämnen som politik, spiritualitet, mänsklighetens olika faser och hinder. En låt som verkligen rör något politiskt i sitt budskap är Trolls som handlar om näthat och ett hårdare samtalsklimat. Öppningsfrasen är ganska talande, ”Freedom of Speech is the freedom to hate! therefore i fight, go ahead take debate!”. Synd bara att jag tycker sången hos Bergqvist tyvärr är lite svag här. Men en låt där jag tycker Bergqvist skiner rätt igenom är Elected och jag gillar de små partierna när han nästan pratsjunger och biter till i tonen. Låten är också ganska tung rätt igenom med starka harmonier av metalriff och hårt trummande.
Ended visar i det här albumet prov på sin musikaliska skicklighet vilket har varit en fröjd att lyssna på. Detta är ett spännande band med stor potential. Fans av Progressiv Metal och Progressiv Rock kommer inte bli besvikna av musiken och flera av låtarna i Into The Nothing.
Genre: Progressiv Metal, Progressiv Rock
Betyg:
Bästa Låtar: Into The Nothing, Elected, Well of Sorrows, Serve as a Memory
Recension av: Anthony Ceylan
