Jag älskar Sex Pistols, men de existerade bara i tre år och släppte ett studioalbum. Deep Purple har hittills existerat i 56 år och släpper nu sitt 23:e studioalbum.Låt det sjunka in. De har som band exempelvis existerat längre än Jim Morrisons och Jimi Hendrix sammanlagda levnadstid.
Själv tappade jag Deep Purple helt efter att Ritchie Blackmore slängde in handduken. Jag älskade comebacken ”Perfect Strangers” och gick även igång på de efterföljande ”The House of Blue Light”, ”Slaves and Masters” och ”The Battle Rages On”. Men när Steve Morse ersatte Blackmore tappade jag intresset totalt. Jag köpte ”Perpendicular” men tyckte att den lät så trött. Jag har efter det hört enstaka låtar från Purple under de senaste 20 åren, men de har triggat mig lika mycket som den där sista Jägern på Sweden Rock en lördag klockan 01.34. Men så hörde jag Purples senaste singel och förvånades över hur fräscht och old school det lät på samma gång. Så här har vi nu studioalbum nummer 23 med en ny gitarrist vid namn Simon McBride. För att ge er lite perspektiv så hade Deep Purple släppt tio klassiska album innan unge herr McBride ens var född. Men han var förmodligen exakt vad dessa herrar behövde.
I den inledande ”Show Me” briljerar framför allt Don Airey på keyboards, och man får en hint om McBrides flyhänthet. Deras gemensamma solodueller är vackert nog återkommande på varje spår, vilket bara det är otroligt snyggt och coolt. Musikaliskt låter det annars mer som Ian Gillans soloplattor än DP och man slås av den kompakta ljudbilden – på ett positivt sätt. Efterföljande ”A Bit on the Side” är vital på ett nästan löjligt sätt där Gillan ger alla uppkomlingar i genren en örfil och Ian Paice får desamma att förstå varför de ens tänkte tanken på att börja spela trummor. Briljant soloduell – igen.
”Sharp Shooter” är plattans klart svagaste nummer med en otroligt tramsig text. Den går i verserna åt det bluesiga, vilket är en riktig turn-off för mig i DP-sammanhang. Bara sticket – som sig bör – sticker ut. I ”Portable Door” återvänder vi till ”The House of Blue Light”, och Airey återvänder till sin Rainbow-era. What’s not to like? ”Old-Fangled Thing” är betydligt mer driven och påminner på nytt mycket om Gillans soloera.
Tempot skruvas ned betydligt i ”If I Were You” och ljudbilden blir mer avskalad. McBride gör det väldigt snyggt och enkelt, och den för i vissa delar tankarna till Thin Lizzys ”Still in Love with You” på ett mjukt, melankoliskt vis. I ”Pictures of You” får vi hela essensen av DP. Det är ruskigt snyggt och melankolin hänger verkligen kvar i textens förlorade kärlek.
”I’m Saying Nothing” är standard-DP som hade funkat som lite utfyllnad på valfritt album de senaste åren. Men standard-Purple håller som bekant högre standard än utfyllnaden hos majoriteten av alla band, och soloduellen är oerhört snygg. Om nu någon undrade ”vad håller de där gamla gubbarna på med idag?” så kommer svaret med ”Lazy Sod”. Och Don Airey… Ni som undrade kan tryggt luta er tillbaka och bara njuta.
Gillar du ”Highway Star”? Grattis! För i ”Now You’re Talkin'” sparkar Gillan dessutom omkull mickstativet och Simon McBride är inget mindre än brutal. Att den sista tonen på Aireys keyboard i solot dessutom väcker Rainbows ”Gates of Babylon” till liv är ett separat rus i sig. ”No Money to Burn” är dock utfyllnad. Det är 70-tal men tradigt med visst lån från ”Nobody’s Home” från ”Perfect Strangers”.
Ni vet vad en klä-på-sig-låt är? Alltså, låten man sätter på innan man drar ut på krogen. ”I’ll Catch You” är en klä-av-sig-låt när man kommer hem. En smäktande ballad på det där sättet som bara Gillan, Ronnie James Dio och Phil Mogg, rocktrion som aldrig har fått en ballad att låta smörig, har kapacitet till. Don Airey briljerar på nytt och tankarna förs till Procol Harum. Avslutande ”Bleeding Obvious” är standard-Purple, men återigen är det briljant samspel mellan Airey och McBride.
För mig är det här framför allt Don Aireys tour de force, och en riktig kickstart för nye gitarristen Simon McBride. De återskapar närapå kemin som Ritchie Blackmore och Jon Lord hade och som skapade Deep Purples sound. Att Gillan dessutom håller sångmässigt och Glover/Paice visar varför de är ett av rockhistoriens främsta och mest lekfulla rytmsektioner gör inte saken sämre. Hade de plockat bort någon låt så hade betygsåttan varit helt odiskutabel, och om de bantat bort 2-3 stycken så hade betyget rent av varit ännu högre. För det här är inte det bästa de har gjort sedan ”The Battle Rages On” eller ”The House of Blue Light” – det här är det bästa Deep Purple har gjort sedan ”Perfect Strangers”. Hur många band matchar (nästan) ett album 40 år senare?
By the way, Ian Gillan och Roger Glover är 79 år gamla, och Ian Paice och Don Airey är är 76 år. Och de läxar fortfarande upp band som är 40 år yngre…
Titel: =1
Genre: Klassisk hårdrock
Bästa spår: ”Pictures of You”, men det är målfoto i konkurrens med ”A Bit on the Side” och ”Lazy Sod”
Skivbolag: Ear Music
Releasedatum: 2024-07-19
Av Tony Johansson
