Skribent: My Hellborg
I en intervju om det nya albumet sade Ian Gillan att ett objektivt perspektiv är betydligt viktigare än ett subjektivt. Enligt honom är SPLAT! Deep Purples bästa album sedan 1970-talet. Han menar att det delar samma värderingar, energi och entusiasm som bandets klassiska inspelningar, att alla medlemmar har bidragit till låtskrivandet och att resultatet verkligen låter som ett band – snarare än som en samling individuella prestationer.
Med Gillans resonemang som utgångspunkt har jag valt att inte skriva en traditionell recension av SPLAT!. I stället gör jag en jämförande analys med Machine Head från 1972, ett av Deep Purples mest hyllade album. Syftet är inte att avgöra vilket album som är bäst, utan att undersöka vilka likheter och skillnader som finns mellan dem – musikaliskt, ljudmässigt och konstnärligt.
SPLAT! har fått ett mycket positivt mottagande, och bandmedlemmarna själva beskriver det som ett av de starkaste album de har spelat in. Machine Head är däremot det album som i högst grad har definierat Deep Purples karriär. Det är bandets mest framgångsrika skiva, med uppskattningsvis över 36 miljoner sålda exemplar världen över, och betraktas allmänt som ett av rockhistoriens stora klassiska album. Som jämförelse har Deep Purple in Rock, bandets näst mest framgångsrika studioalbum, sålt omkring 12 miljoner exemplar.
SPLAT! är Deep Purples 24:e studioalbum och spelades in av den nuvarande sättningen: Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice, Don Airey och Simon McBride. Machine Head var däremot bandets sjätte studioalbum och spelades in av den klassiska Mark II-uppsättningen med Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice, Ritchie Blackmore och Jon Lord.
Rent musikaliskt skiljer sig albumen åt på flera sätt. Machine Head har ett råare och mer organiskt uttryck, men är samtidigt mer melodisk. SPLAT! har ett tyngre och naturligtvis modernare sound, samtidigt som melodierna fortfarande spelar en central roll. Texterna på Machine Head är i allmänhet rakare och mer direkta, medan SPLAT! uppvisar större variation och fler nyanser. Låtarna på Machine Head är dessutom genomgående längre, vilket ger större utrymme för instrumentala partier och improvisation.
Ian Gillan fyller snart 81 år, men hans röst är fortfarande anmärkningsvärt stark. Naturligtvis hörs tidens gång, men skillnaden blir faktiskt mindre än man kan förvänta sig när man varvar låtar från de båda albumen. Han har anpassat sitt uttryck efter röstens utveckling, men känslan, intensiteten och den personliga karaktären finns fortfarande kvar.
Det kanske mest intressanta är att SPLAT! känns som en naturlig fortsättning på den musikaliska väg som Machine Head slog in på. Trots de drygt femtio år och de många album som skiljer dem åt finns en tydlig röd tråd. Bandets identitet är fortfarande lätt att känna igen, samtidigt som uttrycket har utvecklats i takt med tiden. Det är just den balansen mellan kontinuitet och förnyelse som gör jämförelsen mellan albumen så fascinerande.
Release datum: 3 juli 2026 25 mars 1972
Skivbolag: earMUSIC Purple Records
Producent: Bob Ezrin Martin Birch
Låtlista:
| Låtlista 1 | Längd | Låtlista 2 | Längd |
|---|---|---|---|
| 1. Arrogant Boy | 3:19 | 1. Highway Star | 6:05 |
| 2. Diablo | 3:16 | 2. Maybe I’m a Leo | 4:51 |
| 3. The Rider | 3:57 | 3. Pictures of Home | 5:03 |
| 4. The Lunatic | 3:48 | 4. Never Before | 3:56 |
| 5. The Only Horse in Town | 4:42 | 5. Smoke on the Water | 5:40 |
| 6. Sacred Land | 3:33 | 6. Lazy | 7:19 |
| 7. The Beating of Wings | 4:01 | 7. Space Truckin’ | 4:31 |
| 8. Guilt Trippin’ | 4:52 | ||
| 9. Scriblin’ Gib’rish | 3:35 | ||
| 10. Jessica’s Bra | 3:46 | ||
| 11. Third Call | 4:19 | ||
| 12. My New Movie | 3:45 | ||
| 13. Splat | 3:39 | ||
| Totallängd | 47:52 |