När The Ferrymen släpper sitt tredje album är förväntningarna så klart riktigt höga. Efter uppvisningen de två tidigare släppen The Ferrymen (2017) och A New Evil (2019) bör också förväntningarna vara väldigt höga på trions tredje album som fått titeln One More River To Cross. För den som fortfarande inte känner till The Ferrymen kan jag informera om att det handlar om en riktigt rutinerad trio. Sångaren, Ronnie Romero medverkade vid tre låtar på Michael Schenker Groups förra platta, Immortal och han har också bland annat sjungit i band som Vandenberg. Dock är han nog allra mest känd för sina insatser i Rainbow för ett par år sedan. Gitarristen och låtskrivaren Magnus Karlsson har tidigare varit med i Primal Fear samt Magnus Karlsson’s Free Fall. På trummor hittar vi den fantastiska Mike Terrana som spelat trummor för både Rage och Axel Rudi Pell.
Albumet inleds med låten One Word som släpptes som singel i november förra året. Det är en riktigt stark inledning vi bjuds på. Efter ett kortare intro på ca 30 sekunder dundrar låten igång med härlig fart, skön melodi och kraftfull sång från Romero. Det som framförallt sticker ut är Terranas trummor som smattrar riktigt skönt tillsammans med syntslingorna.
Efterföljande låt har också släppts som singel tidigare och heter The Last Wave. Första gången jag hörde den här låten tyckte jag den var bra, men efter att ha hört den ett par gånger nu tycker jag att det är en fantastiskt välskriven låt som Magnus Karlsson och gänget fått till. Efter inledningen med de här två smällkaramellerna känner jag att förväntningarna jag hade innan är på god väg att infrias.
Vänta nu lite, vid tredje låten, Shut It Out, händer något. Det är inte alls samma känsla länge. Det är ingen dålig låt, men i jämförelse med den dundervitaminkick vi fick i de två första låtarna blir Shut It Out tyvärr lite tråkig och slätstruken, trots Romeros sköna sång i refrängen.
City Of Hate, som nästa låt heter visar att känslan jag hade vid Shut It Out var bara tillfällig. Nu är kraften och tempot tillbaka och det här är skivans hittills tyngsta låt. Den kommer perfekt efter den lite mer poppiga inledningen. Här får vi även ett övertygande gitarrspel av Magnus Karlsson.
Titelspåret, som följer är helt enkelt albumets höjdpunkt. Här får vi episk melodiös hårdrock av allra högsta klass. Det är körer, det är stråkarrangemang, det är Romeros kraftfulla sång och det är Terranos smattrande trumspel. Redan efter någon sekund in i låten känner jag hur håren på armarna börjar resa sig. Och de lägger sig inte ner igen förrän 6 minuter och 18 sekunder senare.
Efter urladdningen i One More River To Cross sänks tempot rejält med balladen Morning Star, som med sina 6 minuter och 40 sekunder är skivans längsta låt. Här måste bandet haft Soldier Of Fortune av Deep Purple i bakgrunden när de skrev låten för Romero låter bitvis väldigt lik David Coverdale.
Hunt Me To The End Of The World är även det en trevlig upplevelse. Kanske inte någon av topplåtarna på skivan, men den sänker absolut inte helhetsintrycket av skivan. Dessutom är det riktigt skönt gitarrspel av herr Karlsson även på denna låt.
I Bringers Of The Dark blir det mer episka inslag igen och det här är den sidan av The Ferrymen som jag gillar allra mest. När det är låtar med inledande pianoslingor, körsång, bombastiskt trumspelande, Romero som tar i ända från tårna i refrängen och Magnus Karlsson låter som min gamla tonårsidol, Luca Turilli i gitarrspelandet.
The Other Side inleds med lite skönt pianoklinkande innan tunga gitarriff tar över ljudbilden och låten blir ganska varierad med mer melodiösa inslag med skönsång som går över till redan nämnda gitarriff som samspelar bra med låtens stråkarrangemang.
Skivans näst sista låt är The Last Ship. Det är en snabb, habil låt som gör det den ska. Den levererar snabb melodiös hårdrock med medryckande syntarrangemang som sticker ut positivt utan att ta över för mycket av ljudbilden.
Avslutningslåten, The Passenger, inleds med vad som nog är skivans tyngsta gitarriff. Den blir en kraftfull avslutning och vissa delar av låten är bland det tyngsta på hela skivan. Om inledningen av skivan var lite poppig är avslutningen av skivan desto tyngre och här får vi ännu en gång höra Mike Terranas fantastiskt smattrande trumspel.
Jag skrev i början att jag hade höga förväntningarna på detta skivsläpp och nog har de förväntningarna infriats. Det är episk melodiös hårdrock av allra högsta klass vi bjuds på här och om de två tidigare albumen var bra tycker jag att The Ferrymen tar ett steg till i och med One More River To Cross. Det är sällan en tråkig stund och även om några låtar inte riktigt når upp till samma nivå som övriga plattan finns det inget dåligt spår på skivan. Jag som gillar när det är episkt, pampigt, pompöst och på gränsen att bli för mycket fullkomligen älskar de mer episka låtarna med körer, klassiska inslag och det extra krutet i både trummor och Romeros sång. Även om plattan är riktigt bra, kanske den ändå inte riktigt kommer tävla om titeln årets album 2022 men det här är absolut en av skivorna vi kommer prata om när vi ska summera skivåret, det är jag säker på!
Skivbolag: Frontiers Music s.r.l
Artist/Grupp: The Ferrymen
Titel: One More River To Cross
Genre: Melodic Metal
Bästa låtarna: The Last Wave, One More River To Cross, Bringers Of The Dark
Betyg:
Av: Pär Lindström
