Nu har turen kommit till mig att avrunda musikåret 2024, så det är väl lika bra att vi drar av plåstret.
Årets bästa album:
1. Scarlet Rebels – Where The Colours Meet. Jag upptäckte detta walesiska band av en ren slump, och det är den andra skivan jag har gett full pott på fem år. Det är det första för mig okända band eller artist jag fullständigt har knockats av sedan Danko Jones 2003 och det band jag mest av alla vill se live. Glöm USA och England, det är i Wales och Kanada det händer.
2. Judas Priest – Invincible Shield. De som trodde att ”Firepower” var en engångsföreteelse fick snabbt tänka om. Gammal är äldst, och Rob och hans mannar säger här håll käften på snyggast tänkbara sätt. Om ni har läst eller ännu hellre lyssnat på Rob Halfords magnifika självbiografi ”Confession”: läs den igen – och sätt på ”Invincible Shield” en gång till.
3. Reach – Prophecy. Denna svenska trio går från klarhet till klarhet. Vad spelar de? Jag vet inte, men det är så galet bra. De släpper en platta som är något svagare än deras föregående – och det räcker ändå till topp tre 2024 och årets bästa, nordiska album. Den nivån…
4. Moggs Motel – Moggs Motel. Av de ännu levande musikerna är Phil Mogg – tillsammans med Michael Schenker (de sitter ju liksom ihop) – min absolut största idol. Jag hade räknat med att hans sista(?) platta skulle låta som Sign of 4 – och så lossar han alla handbromsar och släpper en platta som är det bästa han har gjort sedan UFO:s Paul Chapman-era. Om detta är Moggs svanesång så är det svårt att tänka sig ett snyggare avslut.
5. Remedy – Pleasure Beats the Pain. Svensk, melodiös hårdrock har sedan flera år varit flaggskeppet i den nya vågen av AOR. Och det är tveklöst Remedy som leder racet efter 2024. Nu har de hittat den sista pusselbiten, och jag ser inte längre något hinder på vägen till de största arenorna. Om musik hade varit fotboll hade Rolli Forsman blivit såld för en rekordsumma för länge sedan…
Hedersomnämnande 1: Magnum – Here Comes the Rain. Hårdrockens mest dynamiska duo sedan Plant & Page levererade igen en sista gång. Har Catley & Clarkin någonsin gjort någon besviken? Fem magiska decennier fick sitt slut i år, men fan heller att de slog av på takten. Magnum kommer för alltid att bli ihågkommet som det kanske mest underskattade bandet i rockens historia. Och min pappa och Tony Clarkin lär köra denna platta på repeat i rockhimlen…
Hedersomnämnande 2: Deep Purple – =1. Visst sa jag att gammal är äldst? Efter 56 år släpper Purple sitt 23:e studioalbum. Det borde räcka där. Att det dessutom svänger oförskämt bra är inget mindre än förbluffande. Nye gitarristen Simon McBride och keyboardisten Don Airey verkar på inte sätt ha några planer på att stänga ned den här makalösa framgångsfabriken.
Hedersomnämnande 3: Fans of the Dark – Video. Bli inte förvånade om det är Fans of the Dark i genren som rycker de bästa, svenska slottarna på festivaler i Europa nästa år – i konkurrens med Reach och Remedy.
Årets bästa låt: It Was Beautiful – Scarlet Rebels. Blanda indierock med Gun – och du har en vinnare. Jag kan inte sluta att lyssna på detta mästerverk.
Årets bästa återutgivning: Rocka Rolla (50th Anniversary Remixed & Remastered) – Judas Priest. Prästernas rejält underskattade debutalbum har fått ny omvårdnad i händerna på deras gamle vapendragare Tom Allom. Det var precis vad detta album behövde för att låta rejält vasst och uppdaterat.
Årets bästa konsert: Beth Hart, Cirkus. Topp 3 under 2000-talet. En ren knockout. Den rösten, alltså. Och då spelade hon inte ens min favoritlåt…
Årets bästa musikdokumentär: Yacht Rock, Max. Filmen som får dig att inse att Steely Dan kommer att vara din mest spelade artist på Spotify 2025…
God jul och gott nytt vinylår på er alla!
Av Tony Johansson
