Iron Maiden! Bandet som har påverkat mitt liv genom att göra mig till ett fan av hårdrock och som sedan i viss mån styrt mitt umgänge genom åren. Som trettonåring upptäckte jag Piece of Mind och snabbt därefter Iron Maiden, KIllers och The Number of the Beast som hade släppts tidigare och när Powerslave kom blev det den första hårdrocksskiva jag köpte. Jag minns tydligt hur jag, Pelle, Bomba och Magnus satt och väntade på trappen till lokala skivaffären den dagen Somewhere in time släpptes. Efter flera evigheter öppnade affären och äntligen hade man en ny Maiden skiva att dra på när man kom hem! Första livekonserten blev dock inte av förrän Seventh tour of a sevent tour gästade Scandinavium den 1 oktober 1988. Sedan dess har jag mig veterligen endast missat en Sverigespelning och det var på Stadion i Stockholm år 2000 då jag blev kvar hemma och mådde riktigt dåligt pga denna miss. Iron Maiden är ett av mina absoluta favoritband och helt klart det band jag lyssnat mest på genom åren för att inte tala om alla timmar man lagt på att studera Derek Riggs makalöst detaljrika skivomslag. Jag hör till dom som tycker att Bruce Dickinson har tappat en del de sista åren. När jag såg bandet på deras senaste Ullevibesök 2016 lät han inget vidare men jag har också i efterhand förstått att ens egna placering på arenan kan ha stor betydelse för ljudet. Den gången tyckte jag de bjöd på en fantastisk show som alltid och jag var särskilt glad över att få höra låten Powerslave framföras men jag gick ändå i tankarna att jag kanske inte skulle se Iron Maiden i framtiden eftersom jag var besviken på rösten och ljudet. Som tur var presenterades grabbarna av Sweden Rock Festival 2018 och eftersom jag ändå var där så måste man ju kolla och jag blev otroligt positivt överraskad. Denna gången bytte Bruce kläder lika ofta som han sjöng refränger och varje låt berättades som en egen liten historia och med egen rekvisita. En av de bästa spelningar jag sett Maiden göra. Den 22 juli var det dags igen. Staden Göteborg och Ullevi stod som värd för ett makalöst kalas med förfester överallt i staden och Airbourne och The Hellacopters som förband. Förväntningarna stegrades men också oron förBruces röst och ljudet.
Spelningen inleds med att scenen föreställer en japansk by och låtarna Senjutsu där Eddie framträder för första gången under kvällen ochStratego från senaste albumet som heter justSenjutsu. Jag tror att samtliga närvarande hade förväntat sig att det skulle spelas låtar frånSenjutsu men det blir ändå lite tveksamt och det märks att låtarna inte har satt sig riktigt hos alla i publiken ännu. Dock visar bandet energi och spelglädje och oron för sången släpper då jag tycker rösten håller. I första mellansnacket visar Bruce prov på humor när han frågar publiken hur många gånger de spelat på Ullevi och sedan berättar att varje gång han är på Ullevi går han och skiter på samma toalett och där finns efter alla år samma Writing on the wall som blir tredje låten och den första där publiken börjar hänga med på allvar. EfterWriting on the wall följer en kortare paus då scenen ändrar utseende och nu börjar klassikerna att radas upp. En fantastisk Revelations följs upp av att Dickinson pratar om att det inte spelar någon roll varifrån man kommer ifrån eftersom alla som är på plats är medlemmer i Iron Maiden familjen och vi är alla Blood Brothers och i denna låt höjs temperaturen på arenan ytterligare ett snäpp genom en oerhört högljudd allsång. Precis som på SRF 2018 har man lagt mycket kraft på rekvisitan och i The sign of the cross dansar Bruce omkring i en svart slöja men trots det och en fantastisk scendekor får inte heller denna låt med sig hela Ullevi. Flight of Icarus får upp stämningen igen och nästan hela Ullevi vrålar med när man kommer till fly on your way like an eagle och Bruce springer omkring med en eldkastare och försöker skjuta ner Icarus. Nu är det dags för sångaren att vandra genom en mörk park med en ljuslykta och publikens jubel blir enormt. Allsången är galet hög och från där jag sitter ser man hur samspelt hela publiken är och den där närmast euforiska känslan infinner sig när man river av Fear of the dark. Stämningen är på topp och hela Ullevi är med på noterna under kommande tre låtar. Efter Nickos favoritlåt Hallowed be thy name, kommer The number of the beastoch Iron Maiden innan bandet väljer att tacka för sig.
Efter högljudda protester från publiken kommer man in på scenen igen till introt av The Trooper där Eddie återigen kommer in och går en fäktningsmatch med forne engelske elitfäktaren Bruce Dickinson som är iklädd sin sedvanliga Trooper uniform. Som extranummer bjuder man också på The Clansman som numera har växt in i kostymen och är en högklassig allsångslåt. Alla mellan Torslanda och Askim måste ha hört ordet freesom vrålas av Maidenfansen och med avslutande Run to the hills uppnår man igen den euforiska känslan och en helt fantastisk glädje. Jag är supernöjd eftersom mina favoriter har gjort en oerhört bra spelning och trots att man börjar bli till åren har man en gigantisk portion av energi.Bruce och Jannick Gers måste avverka flera kilometer varje kväll och de andra kommer inte långt efter. Publiken börjar lämna Ullevi när det återigen börjar mullra från scenen. Man ser hur folk tittar frågande på varandra och plötsligt drarChurchills Speech igång och en gigantisk (verklig storlek?) spitfire flyger fram och tillbaka över scenen. Något som jag upplever är mycket ovanligt händer. Iron Maiden har lyckats lura publiken och överraskar med att köra ytterligare ett extranummer i form av Aces high. Folk stormar tillbaka till sina platser och ännu en gång får Iron Maiden Ullevi att gunga!
En helgjuten insats av ett band som verkligen klarar av att hantera större arenor. Grabbarna får en att känna närhet trots att flertalet åskådare faktiskt är ganska långt från scenen. En helgjuten insats av en publik som genom åren lärt sig de flesta låtarna utan och innan och som skapar en magisk stämning. Iron Maiden 2022 är en mycket stark upplevelse och jag kommer inte att missa dom om de kommer igen. Det som hindrar mig från att sätta en tia är låtvalen. Som konservativ gammal rockare som upplevde 80-talet så vill jag ha mer av det och mindre av det senare materialet. Under de tre inledande låtarna från Senjutsu som jag tycker är en bra skiva och The sign of the cross känner jag att man slösar med speltiden då bandet har många låtar som är bättre från förr. Jag hade gärna hört mer från de fem första skivorna men förstår samtidigt att alla inte tycker som jag och att setlistan såklart på något sätt måste förnyas mellan varje Sverigebesök.
Marcus Ahlberg