Vid tangentbordet: Marie Mathiasson
Den sista helgen i juli kommer det att hända någonting häftigt i Sätila. Då drar världens coolaste och mysigaste lilla festival, NoExcuse, igång i denna sällsamt vackra byggd. Det är en festival som arbetar för att locka tjejer att följa sina musikaliska ambitioner och drömmar, och samtidigt visa på hur många duktiga tjejband/sångerskor det finns på vår planet. Take it or leave it, men i mina ögon förtjänar den här festivalen uppmärksamhet och en stor eloge till festivalgeneralen Urban Jernberg, som vågat ta itu med sin dröm.
Sätila är en liten ort i Marks Kommun, och det tar ungefär 55 minuters körväg från den betydligt större staden Göteborg. Datumen det handlar om är: 24/7 – 25/7 – 2026
I en post här på Rockbloggen har jag redan skrivit om Frozen Crown. De går på sist på lördag kväll och jag förväntar mig att det blir en afton, där mäktiga metalliska och rafflande toner kommer att sväva ut över sjön Lygnern och de trolska omgivningarna runt omkring. Har ni inte besökt denna festival som nu går av stapeln för tredje gången gillt, är det hög tid att göra det.
Att jag ser fram emot mäktiga Power/Speed Metal sound via italienska sensationen Frozen Crown, som frontas av kraftfulla sångerskan Giada ”Jade” Etro är ingen hemlighet. Med sig har hon ett spännande band, där två av de tre gitarristerna är tjejer som vet hur man lirar snabb och explosiv Metal. Den tredje heter Federico Mondelli och skapade detta band 2017 tillsammans med sångerskan. Läs gärna mer om övriga medlemmar och bandets musikstil i min tidigare post om dem.
Det kommer att bjudas på så mycket mer den här sista helgen i juli. På fredagen spelar ett annat intressant band som heter ”The Mind Palace”. De har redan gjort spelningar på både Sweden Rock Festival och Time To Rock Festival och har efter det bejublade debutalbumet ”Birthrite” som släpptes 2025 börjat göra sig ett populärt namn inom hårdrockens stora Universum.
Jag har på något underligt vis lyckats missa dem live. Nu ska det bli kul att få se dem här på hemmaplan. Vilka är då ”The Mind Palace”? Jo, i Hässleholm, för ett par år sedan tog basisten Dino Helmefalk och gitarristen Robin Frejd upp sin vänskap, efter att ha varit ifrån varandra ett tag. Robin visade upp par demos som imponerade stort på Dino och tankarna på att starta ett hårdrocksband var inte långt borta. Två år innan spelningen på Sweden Rock sprang vännerna runt där och visade upp demos på campingarna. Men de saknade någon som kunde sjunga. När de sökt med ljus och lykta efter en passande vokalist hittade de Jenny Fagerstrand Fjordevik. Gitarristen Kim Wrigén, som man fann via en musikergrupp på Facebook, anslöt sig till bandet. Deras första trummis Jacob Johansson har lämnat dem och nu är Frank Pettersson namnet på deras nya batterist.
Icke att förglömma är att Jenny var sångerska i hårdrocksbandet Rave The Reqviem mellan åren 2017-2020. Bortsett från Jenny var det sålunda ett relativt okänt och orutinerat band som lyckats få spelningar på två festivaler. Bandet lyckades snabbt med att fånga publiken och nu är de på gång till Sätila och NoExcuse festivalen och det är verkligen ett band ni inte får missa. De spelar en mycket melodisk hårdrock som för tankarna till åttiotalet. Det är gitarrbaserat och låtarna är väldigt lätta att ta till sitt hjärta. Dessutom vad kan gå fel när man har en sångerska, vars röst är kraftfull och skir på en och samma gång. Mina favoriter med dem är ”Carpe Noctem” och ”Witch’s Vow”. Jag älskar det faktum att sångerskan använder sig av ett utsökt vackert vibrato. Stundtals kan jag tycka på ett mycket positivt sätt att hennes röst påminner om Sharon den Adel från Within Temtation och dessutom en smula Kate Busch och Belinda Carlisle. Så jag blir inte dugg förvånad över att hitta en trevlig cover från detta band på Belinda Carlisles fina ”Heaven Is A Place On Earth”. Men jag vill verkligen lyfta att de har på egen hand skapat en debutplatta som står på väldigt starka och egna ben.
Under det här årets upplaga av NoExcuse Festivalen kommer att vi få chansen att lyssna på några band som redan har gjort bejublade spelningar på Lygnerns Loge. Först har vi Rosa Blend. Fyra härliga brudar som kommer hela vägen från Piteå med sina satiriska, vardagliga texter, vilka inte är direkt blygsamma av sig. Musikalisk är det svängigt, med lite lagom punk och vispoprockaktig anda. De kanske är ett band som chockerar vissa, ni vet de där som också tyckte att det blev en aningens för mycket när Eddie Meduzas ”Epatraktor” råkades spelas av misstag i radioprogrammet ”Ring Så Spelar Vi”. Men den låten är en hysteriskt skojig klassiker, en av många med den här kultförklarade artisten. Jag tycker dessutom att det är jättekul att Rosa Blend vill komma tillbaka till Sätila.
Sedan har vi Blind For A Moment. Här vankas det punk och ett sju tusan till drag på scenen. Att sångerskan kommer med en helt underbar och makalös frisyr gör inte saken sämre. På förra årets festival gjorde de en härlig spelning och jag fick chans att träffa deras sångerska, vars glada energi är väldigt smittsam, både på och utanför scen. Också ett band ni inte bör missa.
Sångerskan Helena Nagel från Blind For A Moment
De här två dagarna kommer som sagt Sätila att fyllas med allt från Punk, Alternativ Rock, Snabbaste Power/SpeedMetal, Könsrock från Norrland, tung och mörk Metal ( i mina öron är det melodiskt och progressiv Death Metal, men med en lätt industriell touch), från Norge, via bandet Tessia och många, många fler band som kan locka dig, vilken smak du än kan tänka dig ha, framför allt inom Pop och Hårdrock och alla dess undergenrer.
Jag vill gärna lyfta ännu ett band som jag föll pladask för när jag började lyssna på dem. Nämligen Flight Of Icarus. De har gjort flera plattor och jag kan inte begripa hur jag lyckats missa dem. Skivan ”Cleo” som släpptes 2021 är förförisk, underbar, varm och gripande. Låten ”We All Die Young” är en sådan där lugn låt som jag får tårar i ögonen av, vilket ofta kan vara anledningen till att jag drar mig för att lyssna på ja, ni vet, ballader. Men den här kan jag inte motstå. Texten och musiken, sångerskans starka, men spröda röst och de sällsamt vackra gitarrslingorna. Låten har för alltid gjort ett stort avtryck i min själ.
Flight Of Icarus spelar melodisk, ganska lugn Hårdrock och kommer från Göteborg. Elisabeth Särnefält Rösehag står för rösten som trollband mig från de första tonerna jag hörde med detta band och tillsammans med gitarristen Oskar Frantzén uppstår ren och skär magi. Det är stundtals melankoliskt, men det vackra tar över och ger dig kraft. I texterna kan man utläsa hopp, ljus, saknad, glädje och sorg. Ja, med andra ord, texterna beskriver livet självt. Sanna mina ord. Detta är ett band jag längtar efter att få se live.
Gå in via länken nedanför, så hittar du alla band, info om festivalen och givetvis spelschemat.
Lägger också till länken om en liten dokumentär om festivalen som är intressant att kolla in.
Jag fick chansen att ställa tre snabba frågor till NoExcuse festivalens grundare. Han heter Urban Jernberg och är Hyssnabon som tog saken i egna händer och bestämde sig för att starta en musikfestival. Han har det stressigt nu, bara ett bara dagar kvar innan festivalen brakar loss, så vi på Rockbloogen är tacksamma för att han tog sig tid att svara.
Min första fråga: Vad är din vision med NoExcuse festivalen?
Visionen just nu är att festivalen ska bli såpass etablerad att den i stort sett bär sig själv. Att namnet NoExcuse blir synonymt med kvinnliga frontfigurer och givetvis utmana de övriga arrangörerna att öka antalet kvinnor på sina scener till en rimlig nivå.
Fråga två var: Hur kom ni på namnet till den här festivalen?
Namnet är just för att säga åt övriga arrangörer att deras ursäkt om att det inte finns tillräckligt med kvinnligt frontade band inte funkar längre, då vi kan köra en hel festival med endast kvinnligt frontade band. Vi kommer aldrig heller med någon ursäkt för att vi inte kvoterar in band med bara män.
Sista frågan blev en sådan där intressant fråga A och fråga B, och en jag tror man utifrån olika smak och persepektiv kan prata om i all oändlighet: Vilka är dina favoriter inom tjej/kvinnoband, oavsett genre? Och vilka tidiga band med tjejer/kvinnor tror du har påverkat dagens unga kvinnliga musiker till att våga följa sin dröm?
Jag har inga direkta favoriter, utan jag upptäcker nya band hela tiden som jag fastnar för. Joan Jett och Kim Wilde har funnits där sedan barnsben. Men det var när jag upptäckte Null Positiv som jag fick idén med en festival och de är jäkligt bra. Sedan har jag fastnat för Nemophila och Voice of Baceprot, dessa är en liten dröm om att få hit något år. Jag tror att just Joan Jett och bandet Runaways har varit en förebild. Men även Girlschool, som vi hade med första året har nog inspirerat många. Sedan har vi alltid Nightwish och Arch Enemy. Vi hoppas att det kommer unga tjejer till festivalen och får nya förebilder och se att drömmar är värda att följas.
I och med dessa svar ska jag nu förklara tanken med att jag valde att cykla till NoExcuse festivalen. Från min gård i Öaxabäck har jag dryga sex mil. I min värld är det långt, fast inte jättelångt. Allt är ju relativt. När jag hörde talas om festivalen och Urbans tankar kring den och då jag insåg att legenderna Girlschool skulle spela fattade jag ett beslut. Jag valde att ta min Röda Faran II och cykla dessa mil, trots att jag var otränad och har en fot som efter en skada inte alltid lyssnar på vad jag vill (men jag är övertygad om, tack vare cyklingen och allt springande på Rockfestivaler, så börjar den långsamt bli bättre). Jag kände att det blev ett sätt att hedra detta brittiska band, som när de började sin karriär i slutet på 70-talet var ett gäng unga tjejer som spelade rak och rättfram Heavy Metal, vilket inte var vanligt vid den här tiden.
Jag minns när jag som elvaåring drogs in i Hårdrocksvärlden och blev tyvärr svårt mobbad. Idag vet jag det inte berodde enbart på min musiksmak, för mobbare hittar alltid sätt att utöva makt och former där de på hemska vis kan trycka ner en människa. Men de lyckades många gånger få det till att det inte var okej att som tjej gilla tuff och hård musik. Min mamma var så rädd för hårdrockare att jag som tonåring inte fick gå på hårdrockskonserter, utan min sju år äldre bror, som inte gärna ville ha med mig på sådana tillställningar, vilket jag förstår. Nu var min kära mor rädd för mycket andra saker, så jag fäste inte så stor vikt vid hennes prat om den farliga hårdrocken. Rebellen inne i mig mig vaknade till liv, och jag blev ännu mer fäst vid de så kallade tyngre tongångarna.
Men det var ändå svårt att som tonåring och som tjej hitta idoler, sångerskor och tjejband att se upp till. Det gjorde ont i mig att alltid få höra hur fel ute man var, för att man var tjej och gillade Hårdrock. Att man klädde sig fel och många gånger när renodlade tjejband kom på tapeten hette det; Tja, de är väl bra, för att vara tjejer. Vi hade The Runaways som ledde vidare till Joan Jett och Lita Ford, The Rock Goddes, Lee Aaron, Warlock, bandet Doro sjöng med innan hon gick solo och vi hade Girlschool. Men glöm inte bort Heart, Wendy O’Williams, Vixen, Suzi Quatro, Pat Benatar och många fler. Det fanns tjejer som både sjöng och spelade Rock/Hårdrock, men det kändes ändå alltid som om de inte räckte till och ofta blev bedömda mer utifrån sitt utseende än sitt musikaliska uttryck. Så i två år i rad har jag cyklat till NoExcuse festivalen, gjort det till min egna lilla utmaning… för att visa för mig själv, att jag är kapabel till att göra saker som är svårt, både fysiskt och mentalt och för att hedra Girlschool, och egentligen alla tjejer som förr i tiden och alla de som nu kämpar för att följa sin dröm, vad det än må vara.