Norges finest är dubbelt aktuella just nu. Dels deltar Åge Sten Nilsen och Trond Holter i välgörenhetsprojektet ”Save The Noize” som inom kort släpper en singel/video till förmån för Musikerförbundets krisfond, dels har de sparkat liv i Wig Wam som varit sorgligt saknade från den melodiösa rockscenen sedan 2012.
Sedan det sist begav sig har vi hört Åge i Ammunition, bandet han ledde tillsammans med Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T. m fl) och som släppte två bra album 2014 respektive 2018.
Wig Wam är kanske mest kända för kioskvältande mellodängan ”In My Dreams” som introducerade bandet för den breda massan och vars slagkraftiga ”Living On A Prayer” doftande refräng innebar deras genombrott 2005.
”Never Say Die” går ut hårt. Ösiga titelspåret öppnar med härlig dramatik och übersvängiga ”Hypnotized” är nog den bästa Whitesnake/Extreme fusionen jag hört den här sidan millenieskiftet. ”Shadows Of Eternity” har samma typ av bärande melodier och katchighet som alltid, men kryddar med ännu mer tyngd vilket bara känns helt rätt. Wig Wam är tillbaka med påfyllda batterier och med förnyat jävlaranamma!
”Kilimanjaro” kombinerar Cinderellas bluesrock med ett ”Blaze Of Glory” (Jon Bon Jovi) inspirerat riff som är löjligt hookigt och sitter fast som tuggummi under fotsulan efter en halv lyssning. Den här låten kommer hemsöka dig under lång tid framöver, fast på ett positivt sätt!
”Dirty Little Secret” är Straight forward hårdrock av klassiskt amerikanskt snitt med spoken word parti a la David Lee Roth i mitten. Sjukt medryckande och omöjlig att inte gilla. ”Call Of The Wild” har rikligt med sleazig Mötley attityd och ett stänk av Alice Cooper runt ”Hey Stoopid” (1991) tiden. ”Where Does It Hurt” är blytung Ozzy metal med rikliga mängder Zakk Wylde svaj och Skid Row attityd, och ”Hard Love” är syndig bluesinsvept hårdrock på klassiskt Whitesnakemanér.
Det är bara ”My Kaleidoscope Ark” som jag har lite svårt för. I mina öron låter den lite som en sirapslen Diane Warren ballad i stil med ”I Don’t Wanna Miss A Thing”. Absolut inte dåligt på något sätt, det är faktiskt en rätt snitsig hommage till Aerosmiths största hit, men i ärlighetens namn känns inte det jättekul.
Då har ”Silver Lining” betydligt mer innerlighet och känsla. Här finns en melodifigur med stänk av nämnda Bostonkvintett, men den här gången istället till sjuttiotalsdramat ”Dream on”. Dessutom med en Tip of the hat till Beatles ”Lucy In The Sky With Diamonds”, vilket ju bara kan resultera i psykedelisk briljans! Dessutom med ett sjukt snyggt gitarrsolo som avslutning!
På ”Never Say Die” använder Wig Wam alla verktyg de samlat på sig under åren. De har sin gedigna erfarenhet att falla tillbaka på samtidigt som de visar en hunger man vanligtvis hör hos betydligt yngre band. Det här är ett smörgåsbord av tapas från åttiotalets och tidiga nittiotalets melodiösa hårdrocksscen. Smaker av Whitesnake, Bon Jovi, Cinderella, Van Halen, Aerosmith, Extreme, Ozzy Osbourne, Skid Row, Alice Cooper och Mötley Crüe gör saltomortaler i gommen och sköljs med fördel ner med en stor klunk Jack & Coke. Wig Wam är ett gäng synnerligen rutinerade gentlemen som vet hur en slipsten ska dras och Åge Sten Nilsen sjunger minst lika bra som han alltid gjort. En smakstart på 2021 och Norges sak är vår!
Band: Wig Wam
Titel: Never Say Die
Genre: Melodiös Hårdrock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 22/1
Bästa spår: Kilimanjaro, Hypnotized, Never Say Die, Silver Lining, Shadows Of Eternity, Where Does It Hurt, Hard Love, Dirty Little Secret
Betyg: 8/10
Peter ”Amber St Pete” Johansson.
