Strykenine har sedan 2015 härjat frekvent på Stockholms klubbscen. Via festivalspelningar och support åt Hardcore Superstar, Santa Cruz, Shiraz Lane och Art Nation har bandet utvecklats till att bli en liveakt att räkna med. EP’n ”Nowhere To Run” (2018) följs nu av första fullängdaren som kort och gott heter just ”1”.
Det första du hör är ett maffigt keyboarddränkt intro som följs av stämningsfull dramatik. Melodier och gitarrsound för tankarna till både Dokkens och Bonfires sena åttiotal. Jacob Petäjämaa har en röst som påminner om sångare som Sebastian Bach (Skid Row) och Gabriel Keyes (Crashdïet). Inledande ”Once And For All” ger definitivt mersmak.
Det giftiga riffet i ”Fool For Love” knockar mig direkt. Med Keyboards som ligger och glittrar inunder bildas en intressant kontrast till de råbarkade Mötleydoftande gitarrerna. Den poptralliga refrängen fastnar likt ett virus.
Ösiga ”Toxic” öppnar med en sleazigt cool basgång som får dig att stampa med foten direkt. Det brukar alltid vara ett gott tecken och fortsättningen bjuder på Dan Reed Network influerar funkös och Crashdïet melodier. Ett stort pluss för både snygga keyboard och gitarrsolon.
Ytterligare några spår som med nöd och näppe passerar godkänt hittar vi i ”All About Us” och ”Falling Down” vars intro påminner en hel del om ”Mr Crowley” (Ozzy Osbourne). Båda har hyfsade refränger och hjärtat i det pudellockiga åttiotalet.
Sedan är det stopp. Strykenine lider varken brist på bra idéer eller leverans på respektive instrument. De kan sitt hantverk, ingen tvekan om det, men de vill ibland lite för mycket. Precis som hormonstinna tonåringar behöver de lära sig att det ibland är läge att hålla igen, eftersom att när väl explosionen kommer så blir det så mycket bättre och kraftfullare. ”All I Need” är ett exempel. Den ska vara stor, känslosam och dramatisk men blir istället ett pubertalt pekoral där Jacob tar i så han spricker (A for effort dock).
Ett annat exempel är ”Hold On To You” som låter lite som Strykenine’s svar på ”Is This Love” (Whitesnake). Ibland är det en hårfin skillnad mellan känslosamt, bluesigt soft och konstlat, sliskigt klet. Här blir det tyvärr det senare, och med det platt fall när refrängen kommer.
I ”Better Believe It” och ”Alive” råder istället motsatt läge. Det är bra idéer i grunden som borde utvecklats och bearbetats mer. Nu blir det mest bara ett trevande i mörkret och alltför trist och intetsägande.
Ett stort pluss i Strykenines sound är bruket av keyboards där tonvikten ömsom ligger på att färga och backa upp köttiga gitarrer och ömsom accentuera och tillföra dramatik. Många andra band skulle ha ryggat tillbaka, men den unga generationens hårdrocksband har förstått att keyboards använda på ett smakfullt sätt förhöjer helhetsintrycket och tillför en extra dimension.
Hade ”1” släppts när jag var femton år gammal hade jag svalt den med hull och hår. Tonårsrebellen i mig får samma pirrande känsla i magen, men den kräsne (och måhända gubbgrinige) fyrtiosjuåringen hör direkt att Strykenine har en bit kvar till band som Confess, Hardcore Superstar och Crashdïet. De är dock på god väg för de har alla verktygen, men de behöver slipas. De musikaliska skillsen finns där utan tvekan. En grym sångare, ett snyggt sound och en schysst hook här och var likaså. Jag är övertygad om att vi får höra och se mer av Strykenine framöver. De är unga och hungriga och slipar de lite till på uttryck, sound och låtskrivande kommer de kunna uträtta storverk i framtiden.
Band: Strÿkenine
Titel: 1
Genre: Melodiös Hårdrock
Skivbolag: Pride & Joy
Releasedatum: 16/7
Bästa spår: Fool For Love, Once And For All, Toxic, All About Us, Falling Down
Betyg: 5/10
Peter ”Amber St Pete” Johansson
