Tack vare Sverigebekantingen Jeff Scott Soto fick Frontiers upp öronen för detta nybildade AOR-band från Los Angeles. Enligt skivbolaget är det ett band för alla älskare av Journey, Styx och Foreigner. Hyfsat stora byxor att fylla, med andra ord. Men sångaren Rudy Cardenas gick till final i American Idol – efter att ha inlett det äventyret med att sjunga ”Open arms” av Journey på auditionen. Och gitarristen August Zadra har turnerat med forne Styx-sångaren Dennis DeYoung. Allt detta borde båda väldigt gott, men det ligger dem tyvärr även i fatet, för de vill så mycket att det snarare är till last för bandet givet deras musikaliska inrikting.
Inledande ”Until the dawn” är en strålande öppning i klassisk Journey-skola. Likaså efterföljande (om än dock svagare) ”End of a dream”. De fullkomligt skriker Journey. Men sedan tar det… stopp. ”Shattered lives” är okej, men slätstruken. Efterföljande ”Found you now” är direkt hemsk. Här finns ingen hook och Cardenas skriker sig igenom hela den sista minuten. ”Right in front of you” är faktiskt rätt bra, traditionell AOR men utan att sticka ut. Därefter går bandet in i dvala igen med ”Must have been” och ”Pick her lies”. Den sistnämnda har faktiskt spår av Styx, men är tyvärr alldeles för slätstruken för att få mig att hoppa i soffan.
Därefter lyfter faktiskt plattan. ”Inside your head” är hyfsat tung standardrock direkt från Sunset Strip 1985, och klart uppfriskande efter föregående sömnpiller. ”Make it better” är plattans mest passande titel. Nu gör de allt så mycket bättre igen när de korsar Journey med Survivor. Jonathan Cain och Jim Peterik hade med glädje tagit åt sig äran av denna.
Ännu mer Journey-influenser blir det i balladen ”Love you forever”. Inte strålande men heller verkligen inget att skämmas för. ”One more round” är plattans mest traditionella rocklåt, vilket på ett sätt är befriande. För första gången låter Waiting for Monday som ett solitt band och som sig själva.
Sedan avslutar de med en akustisk version av skivans i särklass sämsta spår, ”Found you now”. Det intressanta är att akustiska versioner av rocklåtar är bland det mest ointressanta som går att uppleva (The Rolling Stones är faktiskt ensamma i musikhistoriens med att ha lyckats med bedriften att lyfta sina låtar i akustiska versioner på plattan ”Stripped”). Men den här låten är så makalöst ointressant i original att den faktiskt lyfter i akustisk tappning. Om man dock hade skippat denna smörballad x 2 helt och hållet så hade jag nog klivit upp ett steg på betygsstegen för skivan som helhet.
Problemet med Waiting for Monday är att de har två frontpersoner som vill lite för mycket för musiken de valt att skriva. Cardenas röst är aningen vass, vilket gör att den blir rätt påfrestande när han i alla lägen vill pressa den till max. Att han är en strålande sångare i grunden kan dock ingen ta ifrån honom. Lite samma sak med Zadra, som uppenbarligen gärna vill kliva ut ur DeYoungs skugga och sola loss för glatta livet. Deras kompetenser hade kommit så mycket mer till sin rätt i en betydligt rockigare miljö. Om de hade gjort en hel platta som låtit som spår 1, 2 och 9 så hade detta faktiskt varit en helt lysande AOR-leverans som fått åtminstone mig att hungra efter mer. Nu blir det för trött, grötigt och stökigt.
Alternativet hade varit att de båda tagit ett steg tillbaka och smält samman med låtarna på ett snyggare sätt. Less is more, som alla utom Yngwie skulle ha sagt. Dessutom är trumljudet väldigt torrt och platt och passar inte alls in i ljudbilden. Slutbetyget är helt okej, men det som talar för dessa grabbar är att det finns så oändligt mycket mer potential om de bara anpassar sång och gitarr till låtarna. Eller ännu hellre tvärtom.
Band: Waiting for Monday
Titel: Waiting for Monday
Genre: AOR
Bästa spår: Make it better
Skivbolag: Frontiers Music
Betyg: 5/10
Releasedatum: 2020-02-14
Av Tony Johansson