26:16. Det är den totala längden på Green Days nya album som släpptes idag. 26 minuter och 16 sekunder. Kan man verkligen skapa ett album som ger något som är mindre än en halvtimma långt? Punken är ju i och för sig känd för att ibland ha låtar om är en halv minut långa som ändå har ett budskap.
Vad gör Green Day på 26 minuter och 16 sekunder då? Jo de tar en liten promenad genom punkrockens röriga genre. Med låten Fire, Ready, Aim som låter lite som modern rock mer än punk glider de rakt in i Oh Yeah! som börjar med en sångslinga som är från låten innan och här får vi höra ett mer Green Day typiskt sound med refrängens Oh Yeah insamplat från Joan Jetts cover på ”Do You Wanna Touch Me?”. Albumet går från punkrock till modern rock till klassisk motown och Rock and Roll. Stab You In The Heart kan t ex spelas på vilken raggar/rockabillyfest som helst utan att någon rynkar på näsan.
Jag gillar det. Det är ett grymt bra album men jag är samtidigt lite besviken. Det är inte vad jag väntat mig från Green Day. När jag lyssnar på Green Day vill jag ändå ha lite mer punk och lite mindre brittpop, lite mindre modern alternativ rock. Och även om de hinner med mycket på de 26 minuterna är det för lite för att skapa en helhet i temat de försökt att skapa. Det känns kanske lite mer som en hyllning till en era än ett album av Green Day. Samtidigt spelar de ju Indie/Alternativ musik så att förvänta sig mer punk är kanske mer en önskedröm idag än något annat. Är det något som känns Green Day här är det låtarna Sugar Youth och Grafittia, här finns det igenkännbara soundet i alla fall.
Produktionen är vansinnigt snygg. Ljudbilden är anpassad till genren och det känns genomtänkt. Ett bra album men inte riktigt Green Day för mig.
Artist: Green Day
Titel: Father of All Motherfuckers
Releasdatum: 2020-02-07
Skivbolag: Reprise Records
Genre: Indie/Alternativ
Bästa låtar: Stab You In The Heart, Sugar Youth
Betyg: 6/10
/P ”The Poser” Pousár
