Jag kan inte påstå att jag förstår Tibalts visuella estetik. När man ser bandet på bilder och spelningar är de klädda som Hemsöborna med spretig corpsepaint. Sedan tidigare känner jag till ett par av bandmedlemmarna och visste att i alla fall de är kompetenta musiker, men det var hela min utgångspunkt när jag tog itu med att lyssna på deras nya album Armageddon.
Oj, vilken otrolig resa. Den här skivan är en total smakexplosion med en multityd av sinnesintryck och musikinfluenser som snillrikt knyts samman till något som känns både välbekant och överväldigande. Det finns tydliga anknytningar till både melodisk black- och power metal. Det finns vacker körsång som för tankarna till de ockult inspirerade rockbanden från 70-talet. Det finns drag av folkmusik och till och med klassisk musik, främst då Grieg med sitt snillrika historieberättande. Det är läckert, riktigt, riktigt läckert och det är svårt att förstå hur allt detta kan komma samman utan att bli långdraget eller ofokuserat; men det gör det verkligen.
Varje låt känns som ett album i sig, i det att de nästan allihop innehåller så många olika intryck och känslor. Mest genomgående är tydliga melodier och en omväxling som håller lyssnaren uppmärksam och vederkvickt.
Den första låten, ”The Worldspine” är först lugn med tydlig growl och nästan plågsamt vackra melodier som ackompanjemang. Den ökar hastigheten och blir enklare längre fram, men förlorar ingenting på det. När körerna tar vid i bakgrunden är de av ett helt annat slag än vad man förväntar sig höra inom metal idag, och det är dem jag främst menar när jag nämner de ockulta 70-talsbanden.
”Death Itself” som är nästa låt har tunga trummor och sköna gitarrer i början. Redan här är det mer fart, men det känns ändå som att den knyts samman snyggt med föregående låt. Sedan kommer de snabba trummor jag ofta har så svårt för, men här är de understöd till en överskuggande melodi och då fungerar det faktiskt. Överlag känns ”Death Itself” som ett steg mörkare och hårdare än den första låten.
I ”The Unraveled Path” tar en vacker stämning vid i början, men det är svårt att avgöra om den känns olycksbådande eller hoppingivande. Kanske är det både och. Den är långsammare än de övriga i början, men med några helt otroligt gripande partier med ren sång och mjukare melodier. På sina ställen kommer den igång rejält och är därmed omöjlig att placera i en genre. Det finns vissa drag av doom, men är så otroligt mycket mer komplicerat än så.
Efter den kommer min personliga favoritlåt på skivan. Den heter ”I live as I Die” och har en otrolig kraft och hastighet redan från början. Growlandet är perfekt, texten effektiv. Takten är tydlig och det är en låt jag lyssnat på igen och igen. Den har partier som är hårdare och definitivt låter mer skitiga än de andra låtarna, dessa bryts av med de rena körerna som växlar med growlandet i ett utbyte och åter igen dessa otroliga melodier. Det finns en suggestiv känsla i den här låten som verkligen tilltalar mig samman med växlingarna och samspelet mellan skitigt och rent. En notering är att gitarrerna nästan låter spanska ibland i melodipartierna, vilket också överraskar, men bara ger mer till låten.
”Natures Claim” inleds med vad jag brukar kalla för ”nordiska gitarrer”, ett sound som får mig att tänka på oändliga granskogar och norrländsk ödslighet. Den har det skitiga kvar från tidigare låt. Körerna är dock så vackra att det gör ont i hjärtat att lyssna och growlandet är effektivt i att bygga kontrast och utbyte mellan de båda sångstilarna. Det finns också ryttartakter som för tankarna till en framstormande hjord med djur och trummorna känns verkligen i bröstbenet.
För mig är den svagaste låten på skivan ”The Gathering of Souls”, men det är långt ifrån en dålig låt. Den har ett mullrande som de andra låtarna på skivan saknar. Det är ett av de spår jag förutspår kommer gå hem hos de som tycker om mer ren black metal då den inte är lika nydanande som resten av skivan. För mig känns det litet oinspirerande, men det kan också ses som en stunds respit från nya intryck.
Mässande mörker i körerna är kanske vad man gett upp om vid det här laget, men i ”Lament for All” återfinns även det. Inledningen bygger upp en stämning innan en tydlig melodi bryter igenom. Här återfinns även en viss känsla av doom till och från, vilket känns än mer passande då den här låten har en stark domedagskänsla i sitt utförande.
Den sista låten heter ”Enter the Infinite” och känns verkligen som en avslutning, och en värdig sådan därtill. Det skitiga är försvunnet, något mer rent kvarstår även om growlandet känns litet som en strupe som slits sönder. En del av melodierna överraskar även här och de jazzinfluenser som tidigare nämnts i samband med Tibalt blir nu tydliga när albumet avrundas och förklingar.
Jag behöver knappast säga att Armageddon är exakt vad du behöver om du känner att metal lätt blir förutsägbart och tråkigt, för albumet är allt annat än just det.
Band: Tibalt
Releasedatum: 2023-11-03
Album: ”Armageddon”
Bolag: Unsigned
Genre: Black Metal, Melodisk metal, Experimentell metal
Betyg:
/Yvonne Undin
