Starkill från USA är sedan maj i år aktuella med ”Gravity” som är namnet på deras fjärde studioalbum. Starkill kommer från Chicago (Illinois) och är aktiva sedan 2012, egentligen sedan 2008 men har haft olika bandnamn… först hette dom Ballistika, mellan 2010 och 2012 hette dom Massakren och först 2012 ändrade dom till nuvarande bandnamnet, som sagt. Jag själv upptäckte bandet med förra albumet ”Shadow Sleep” (från 2016) och minns jag rätt var dom lite av en Children Of Bodom-klon på den tiden. Efter de där har jag inte haft så mycket koll på vad bandet sysslat med… det enda jag vet om dom är att det skett vissa ändringar i lineupen, bland annat har dom försökt bli lite mer än en Children Of Bodom-klon genom att lägga till en kvinnlig sångerska (Sarah Lynn Collier) som fast medlem. Innan jag började skriva den här recensionen lyssnade jag lite på lite av bandets senaste låtar, bland annat en cover på Mariah Carreys uttjatade julsång ”All I Want For Christmas” (ska helst inte kommentera).
Iallafall… ”Gravity” börjar med ”Detonate” som började lite som vanligt, typiskt Children Of Bodom-riff men sedan kommer Sarah Lynn Colliers melodiska röst in och gör det en smula förvirrande. Blir plötsligt en märklig och näst intill bisarr korsning mellan Children Of Bodom, Kalmah, Amaranthe (suck!) och Blood Stain Child under ”Epsilon”-eran. ”Until We Fall” ökar tempot en smula och såg ganska lovande ut till en början… men såklart kommer Sarah in och allting blir återigen förvirrande. Standarden höjs en aning i ”Not Alone” (där kunde man få reda på att andra gitarristen Tony Keathley är med och lägger till clean vocals) både ”Castaway” och ”Emerge” är rätt bra låtar. Där lyckades man iallafall få ihop alla olika inslagen och skapa en stabil linje.
Det övriga övertygade mig inte nå större… definitionen av dom två första låtarna kan också sammanfatta hela skivan. Det finns dock undantag…”Lost To Time” och kanske ”Face The Dark” är väl också ganska okej och produktionen måste jag ändå säga är bra. Sarah Lynn Colliers vill jag nog inte såga för mycket, hon gjorde vad hon kunde och i vissa punkter gör hon riktigt bra ifrån sig. Synd att hon inte känns som rätt typ av sångerska för ett band som Starkill. I övrigt finns det kombinationer av orkesterinslag som känns väldigt konstiga… behöver dock inte vara ett dåligt drag, Turilli/Lione Rhapsody lyckades göra den typen av kombination på ett klockrent sätt och det finns andra skivor där man också lyckats med det. Men här lyckades man inte lika bra tyvärr.
Kort sagt… förstår att Starkill velat experimentera och bli nånting mer än en amerikansk Children Of Bodom-klon och det märks att man försökt sig på nån slags crossover mellan symfonisk/melodisk dödsmetal och modern metal. Man lyckades vid några enstaka låtar sy ihop det hela till ett välfungerande koncept, men i övrigt känns det bara för spretigt och som sagt… en blandning som känns näst intill bisarr. Vi lär väl vänta och se vad Starkill har att komma med i framtiden och jag har en känsla av att dom åtminstone skulle kunna koka ihop nånting som låter bättre än ”Gravity”… hoppas det blir ett faktum i framtiden.
Band: Starkill.
Titel: ”Gravity”
Genre: Symphonic/melodic death/power metal.
Skivbolag: Independent.
Releasedatum: 17 maj 2019.
Bästa spår: ”Lost To Time”, ”Face The Dark”, ”Castaway”, ”Emerge”.
Betyg: 4/10.
Lucas LMZ Zimmermann.
