Även om vi skribenter också har semester är det svårt att helt koppla bort skrivandet. Sommar, sol och semester ger som bekant tid för eftertanke och reflektion. Det har resulterat i flera intressanta krönikor. Nu är det dags för andra delen i krönikan som beskriver mitt liv i musikens tjänst. Den handlar om hur hårdrocken sakta men säkert tog över mitt liv! Om du vill läsa del 1 finns den arkiverad under ”Krönikor” på vår hemsida.
Trevlig läsning!
Ett liv i musikens tjänst. Kapitel 2 – ”Hårdrocken tar över!”
Förutom KISS, Twisted Sister och W.A.S.P. som ni kunde läsa i del 1 var Mötley Crüe ett band jag upptäckte relativt tidigt. Min klasskompis, till lika första gitarrist, Daniel var inbiten hårdrockare och introducerade mig till ”Shout at the devil”, ”Looks that kill” och ”To young to fall in love” som jag gillade lite i smyg. Det var dock först i TV-programmet ”Gomorron Sverige”, där det varje lördagmorgon visades en musikvideo i inslaget ”Morronrock”, som jag blev biten på allvar. Promovideon till ”Home sweet home” blev en favorit och en av de första tryckarna som jag blygt dansade med tjejerna till på mellanstadiediscona hösten 1985. Kärleken till bandet intensifierades senare med plattorna ”Girls, Girls, Girls” och ”Dr Feelgood”.
Senvåren 1986 hängde jag på låset till lokala skivbutiken i Mölndals centrum: Elof Ericsons foto och skivor. Europe låg etta på tracks med ”The Final Countdown” och plattan med samma namn inhandlades samma dag den släpptes. Jag lyssnade non-stop hela sommaren och jag har följt Europe alltsedan dess. Några månader senare släpper Bon Jovi ”Slippery When Wet”. Ett fantastiskt album än idag och det var nu jag på allvar började älska den melodiösa åttiotalshårdrocken. 1987 upptäckte jag Gary Moore som gjorde stor succé med skivan ”Wild Frontier”. Ace Frehley gjorde comeback som soloartist med ”Frehley’s comet” och i synnerhet singlarna ”Into the night” och ”Rock Soldiers” blev stora favoriter. Även Def Leppard gjorde storstilad comeback med ”Hysteria” och där startades ytterligare en kärleksaffär som fortfarande pågår.
I samband med att jag och barndomskompisen ”Lille-Mattias” i åttan startade vårt första band kom jag via olika bandmedlemmar i kontakt med ytterligare en hel radda band som blivit väldigt viktiga i utformningen av mitt musikaliska jag: Slade, Van Halen, Aerosmith, Poison, Guns’n roses, Electric Boys, Sha-boom, Yngwie Malmsteen, L.A. Guns, Faster Pussycat, Skid Row, Warrant, Whitesnake, Tesla, Thunder, AC/DC, Sweet, Queensryche, Cinderella, Alice Cooper, D-A-D, Scorpions, Shotgun Messiah, ZZ Top m fl. Just Van Halen var ett band vars sound och låtar gick rätt in i hjärta och själ. Båda upplagorna av bandet med David Lee Roth och Sammy Hagar på sång var och är ren magi. Det var också under dessa år jag på allvar upptäckte AOR/Melodic Rock. Band som Danger Danger, TOTO, Bad English, Treat och Damn Yankees gjorde samtliga sitt intåg i mitt liv mellan 1988-1990. Min dåvarande basist Magnus två år äldre storebror Mikael såg ut som en blandning av Bret Michaels i Poison och David Coverdale i Whitesnake. Han var också sångare i skolans grymmaste band, hade väggarna prydda av affischer och en imponerande skivsamling som det bara var att ta för sig av. Ibland hände det att jag lånade med mig upp till tio plattor hem! Hårdrocken tog över mitt liv totalt i åttan och nian och skulle fortsätta dominera under gymnasiet. Jag släppte dock aldrig riktigt popmusiken och visst lyssnades det en del på både synthpop, eurodisco, hiphop och annat både före, under och efter dessa år. De främsta förebilderna bakom trummorna för min del hette nu Tommy Lee och Alex Van Halen.
Under gymnasiet breddades intresset än mer och band som Queen, Extreme, RATT, Judas Priest, Iron Maiden och Red Hot Chilipeppers blandades med band som Rage against the machine, Metallica, Megadeth, Faith No More och Clawfinger. Under tidigt nittiotal växte sig Göteborgs punk och metalscen stark, mycket tack vare kombinerade rockklubben och ungdomsgården ”Valvet” där både Ceremonial Oath och In Flames spelade. Band som inom några år skulle ta ”The Gothenburg sound” till de stora massorna ute i världen. Självklart spelade även mitt dåvarande ”pubertetspunkband” Pittis Fittipaldi där, som headliner framför KSMB!! Bara en sån sak! Det berodde ju på att de var mer intresserade av att supa och ragga fjortisar än att spela har man ju förstått i efterhand, men då var det ganska coolt att vi som var 16 och 17 åriga nobodys fick chansen att spela sist. I samma veva smög sig lite punkband in i min musikaliska mix i form av bl a Sex Pistols, The Clash, Ebba Grön och Millencolin.
Jag var till att börja med en stor grungemotståndare. Undantaget var Nirvana vars upproriska punkighet tilltalade rebellen i mig. Min dåvarande basist och gode vän Olle Nilsson hade dock upptäckt en hel del Grunge och Alternative band och försökte då och då påverka mig utan större framgång. Vändpunkten kom efter ett svettigt bandrep. Jag blev sittandes kvar i bilen hem lyssnandes till en liveupptagning på radio av Pearl Jams spelning på Roskildefestivalen 1992. Jag blev helt hypnotiserad av bandets magiska energi och spelglädje och både Pearl Jam och Soundgarden blev nya favoriter. Av bara farten började jag också lyssna på Temple Of The Dog och Mother Love Bone. Sedan följde ett nittiotal där jag upptäckte, och slukade allt från Marilyn Manson, The Presidents of The United States of America, Live, Janes Addiction, Porno for Pyros, Green Day, The Offspring, Tom Petty & The heartbreakers, Atomic Swing, Stone Temple Pilots, Electric Light Orchestra, Rainbow, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Led Zeppelin, Deep Purple, U2, INXS, Soundtrack of our lives m fl. Jag spelade i ett eller flera band samtidigt, allt från metal till pop och covers. Jag skrev också låtar och lyckades, trots begränsade förmågor, visa någotsånär hur jag tänkte mig att de skulle spelas både på gitarr och klaviatur till mina medmusiker. En färgstark period där vi spelade på Chalmers sektionspubar, Kåren och flera privata tillställningar runtom i Göteborgsområdet. Jag skulle också komma att träffa min blivande fru som sjöng i två av banden.
Parallellt med allt detta spelade jag klarinett i Mölndals Paradorkester åren 1988-2000. Där knöts livslånga vänskapsband och det var där min gode vän Gurkan och jag började byta musik med varandra. Gurkan är ett musikfan av rang och en guru att gå till om man söker någon speciell platta eller enstaka låt. Bland annat är han en stor AOR/Melodic Rock konnässör, och jag som alltid haft ett gott öga till dessa genrer lät mig undervisas av hans kunskap gällande band som Survivor, Foreigner, Journey, Night Ranger och STYX. Gurkan har faktiskt världens mest följda AOR/Melodic rock lista på Spotify! I dagsläget med över 4000 följare. Musicerandet i olika band fortsatte självklart i mitten av nittiotalet via föreningen ”Sörgårdsrockarna” som drevs av mig själv och ett gäng ungdomar och unga vuxna i Studieförbundet vuxenskolans regi. Replolalen låg i min hemstad Mölndal och delades under ett par års tid med bl a Hammerfall och In Flames. Lite kul kuriosa är att Oscar Dronjak, som är gammal mattelärare, under en period var föreningens kassör. En rolig tid på många sätt där fritidsgårdar i Mölndal anordnade lokala musiktävlingar och evenemang för ungdomar. Jag minns framförallt ett stort evenemang i Stadshusparken i Mölndal då mitt dåvarande band tillsammans med ytterligare tre lokala band fick agera uppvärmare åt Di Leva. Riktigt kul!
Under sent nittiotal hyrde mitt dåvarande band in sig i en replokal i Gamlestan, Göteborg i en gammal fabriksfastighet kallad ”Pellerins margarinfabrik”. Det intressanta med de replokalerna var att både LOK, Hardcore Superstar och Freak Kitchen repade där. Idag ytterst välkända och internationellt framgångsrika akter. Det mullrade rätt bra när alla band var där och repade samtidigt! Jag hade vid tillfället två band med exakt samma line-up. Whip som spelade eget material med inriktning melodiös hårdrock och Bettan & Baguetterna som spelade blandade covers. I källaren under replokalerna fanns ett bageri. Vid ett tillfälle invaderade Bettan & Baguetterna bageriet som till vår förtjusning lånade ut förkläden, bagarmössor, mjöl och grytvantar som rekvisita till en fotosession. En av mina kompisar hade jobbat på en Kibbutz i Israel och där träffat en riktig pangbrud. Det visade sig att tjejen, som var en engelsk fotomodell, var lika duktig bakom kameran som framför. Självklart anlitade jag henne som bandets personliga fotograf. Bilderna blev riktigt bra!
To be concluded…
Peter ”Amber St Pete” Johansson
