Norska symphonic metal-jättarna Sirenia är tillbaka. Elfte studioalbumet 1977 (ja, det är så albumet heter) släpptes redan igår och nu när jag fått möjlighet att göra det ska jag passa på att yttra mig om det hela. Sirenia är ett namn som absolut inte är obekant för min del då jag lyssnade på dem ganska regelbundet en gång i tiden. Sedan hände det där kontroversiella ögonblicket kring förra sångerskan Ailyns avhopp och då försvann intresset för Sirenia helt och hållet.
Till dig som inte vet vad jag pratar om så började det hela med ett offentligt meddelande från Ailyn (strax efter avhoppet) där hon skrev att hon kände sig utnyttjad i samma veva som hon kritiserade sexismen som kan finnas inom symphonic metal-band frontade av en kvinna. Bandets ledare Morten Veland svarade med att det där var inte helt sant och att Ailyn fick sluta på grund av brist på engagemang. Det var väldigt lätt för mig den gången att stå på Ailyns sida då jag gillade henne och för att hon pekade på ett problem som uppenbarligen finns (fallet Nightwish och Tarja är förmodligen det mest kända), men i dagsläget kan vi nog bara konstatera att vi aldrig får veta hela sanningen kring Sirenia och Ailyn och jag måste påminna mig själv om min uppgift här, alltså att analysera musik.
Gav visserligen Sirenia en ny chans genom att recensera nionde studioalbumet Arcane Astral Aeons här på webben, den recensionen finns kvar här ifall någon är nyfiken. Då tappade jag intresset för bandet på nytt eftersom jag tyckte albumet var dåligt (det kändes på den tiden som nånting som hade kunnat bli bra men misslyckades med det på grund av en slarvig produktion) och har till och med missat att det släpptes ett nytt album år 2021.
Nu är jag hursomhelst beredd att ge Sirenia en ny chans genom att recensera 1977 och jag kan börja med att säga att presentationen av albumet skrämde mig till en början. Där säger man att man utforskar en ny stil som aldrig förr – de symfoniska metalikonerna Sirenia revolutionerar sitt melodiska mörker på det helt nya studioalbumet, 1977. Man transporterar lyssnaren till en retro auditiv arkad som går tillbaka till när groovy synthwave-melodier dominerade musikvärlden genom att kombinera poprock-stilar från sent 70- och 80-tal med synthwave-element och deras anmärkningsvärda, hårt slagande symfoniska melodier osv.
Den här typen av experiment brukar sällan bli bra, speciellt när den görs av band och artister inom en modernare musikgenre. Vad som får det hela att misslyckas är att man tenderar att tänka för mycket på överflödiga nostalgin gamla musiken orsakar till den grad att man glömmer bort sin musikaliska identitet och bjuder till slut på nånting oäkta och halvmediokert. Men låt oss börja analysera albumets innehåll och ta reda på mer.
Allting börjar med första låten Deadlight och redan där började varningsklockorna ringa. Idéen i sig är inte helt dålig då det finns en del intressanta melodier som fungerar ihop, men det märks att allt hänger på en refräng som upprepas flera gånger till den grad att det blir väldigt tjatigt. På plats nummer två har vi Wintry Heart som rent strukturellt skulle kunna vara nånting Battle Beast eller Beast In Black kläcker ur sig. Det låter kanske bättre än förra låten men refrängmelodin känns fortfarande alldeles för tjatig och återkommande. På tredje plats har vi Nomadic som definitivt är det hittills bästa spåret, strukturen är smartare och det händer mycket under låtens gång, men det känns fortfarande inte som Sirenia och därför blir man ändå väldigt kluven.
Fjärde låten The Setting Darkness inleder med den typen av mörker och melankoli man förväntar sig av just Sirenia, men går sedan över till någon typ av ABBA-inspirerade melodier och blir till slut nånting helt annat. Måste ändå lägga till att refrängen räddar det hela någorlunda och är det mest lika klassiska Sirenia som går att hitta såhär i första halvan. I övrigt så är just det här en typ av crossover som fungerar, men har man lyssnat på Amberian Dawn på sistone är det lätt hänt att man reagerar illa på den här typen av låtar. Spår nummer fem inleder med någorlunda tunga riff och kan i början ge intryck av att bli något intressant, men blir till slut nånting alldeles för genomsnittligt med melodiska mönster man garanterat hört många gånger i andra sammanhang. Man skulle kunna säga ungefär samma sak om sjätte spåret Fading To The Deepest Black men det känns ändå lite mer som fullfjädrad symphonic metal och har en del intressanta element. Tyvärr har jag fortfarande lite svårt att identifiera Sirenia.
Albumets bästa spår är, med råge, åttonde låten Delirium. Där får man äntligen höra Morten Veland growla och höra Emmanuelle Zoldan ta några riktigt höga toner. Låten i sin helhet är 100% Sirenia, alltså precis det jag gått och saknat under albumets gång. Annars finns det tyvärr inte så mycket mer att rädda här. Produktionen är i alla fall bättre än senaste albumet jag recenserade med Sirenia och tack o lov har man inte låtit någon överflödig nostalgi till gammal musik dominera under låtskrivarprocessen. Men 1977 är ändå inget bra album. Ska man tro beskrivningen man fick i början så låter det som nånting väldigt pretentiöst och revolutionerande men det visar sig varken vara det ena eller det andra. På både gott och ont är inslagen av 70/80-tals poprock och syntwave väldigt diskreta och innehållet är i överlag alldeles för genomsnittligt och ointressant.
Värre blir det med tanke på att vissa låtar känns ofärdiga och tjatiga, och det känns inte alls som ett studioalbum med Sirenia. Hade det här kommit från ett nystartat symphonic metal-band som låtit sig influeras av bland annat Sirenia och är på jakt efter en egen identitet som band hade det här inte varit en helt dålig början, men nu är 1977 trots allt ett studioalbum med Sirenia som är vid det här laget veteraner i sin genre och då går det inte att gilla.
Med allt det här sagt är det bara att konstatera att rädslan jag hade i början är bekräftad. Nu visade sig beskrivningen vara ganska missvisande och 1977 blev inte den typen av flopp jag hade förberett mig på, men som sagt… ett dåligt album för att vara Sirenia och så mediokert att det lär falla i glömska ganska snart.
Band: Sirenia.
Titel: 1977.
Genre: Symphonic metal.
Skivbolag: Napalm Records.
Releasedatum: 26 maj 2023.
Lucas LMZ Zimmermann.
