Jag älskar Hardcore Superstar, likaså Backyard Babies (fortfarande årets bästa album) och band som Danko Jones m.fl. Skitigt rock helt enkelt. MEN, det finns en annan nivå. Det är svårt att beskriva den men lyssna lite på Roxy Blue så kommer ni att förstå vad jag är ute efter. Man hör lite av den NU metal som kom strax efter grungevågen. NU metal har väl inte älskats av alla men de lyckades öppna scenen för ett par nya generationer hårdrockare och jag hör lite nyanser av det i Roxy Blues musik. Låten Scream har lite Seattle i sig. Lite slöare, lite mer deppigt men samtidigt har de behållit det slamrande trumljudet. En nyans jag inte kan låta bli att släppa är en kombination av två giganter, Gene Simmons och Bruce Kulick, lyssna på Roxy Blue och släng sen på Carnival of Souls så kommer ni att förstå vad jag menar (Human Race speciellt).
Produktionen är proffsig. Nivåerna är väl genomtänkta även om det stundtals kan låta lite platt.
Roxy Blue är inte på något vis ett nytt band. Bandet startade 1990 och var på den tiden mer sleazerock vilket man kan höra lite av i låten Collide som plötsligt tar ner musiken till en mer dämpad nästan smörig nivå, som dåtidens tryckare. Det har gått 25 år sedan deras senaste release och jag måste säga att det blev en positiv överraskning att få höra det nya materialet. Man hör att de påverkats av de olika vågorna av hårdrock som spelats mer och mer i mainstream radio men man hör också hur ett gäng sleazerockare har växt upp och spelar lite tyngre, lite mognare musik.
Låtar som Outta the Blue och Til The Well Runs Dry visar på en riktigt skön progressiv utveckling utan att ta bort den lite råare känslan i musiken. Ett album klart värt att lyssna på och rent av köpa och ha i samlingen. Jag hoppas på att se dem på någon av nästa års festivaler, jag tror nämligen att det här bandet är ypperligt att se och höra live!
Roxy Blue Nu 
Roxy Blue Då
Line-up:
Todd Poole – Vocals
Scott Trammell – Drums
Josh Weil – Bass
Jeff Caughron – Guitar
Releasedatum: 2019-08-09
Betyg: 7/10
Band: Roxy Blue
Titel: Roxy Blue
Genre: Hårdrock
Bolag: Frontiers Music
Bäst: Scream, något att ta på. Uppriktigt och välgjort.
Sämst: Blinders och How Does it feel, lite för smörigt. Kanske lite för publikfriande.
/P ”The Poser” Pousár
