”Samurai” med Grand Prix 1983 är en av 80-talshårdrockens mest bortglömda pärlor, och det var där Robin McAuley blev en sångare att räkna med. Efter en mellanlandning i Far Corporation landande han med Michael Schenker i vad som då blev Mcauley Schenker Group. När han kom in i MSG var det enda som gällde att ”make it big” i det förlovade landet i väster. Och musiken blev betydligt snällare.
Jag är ett stort fan av 80-talets AOR, men man ska göra det man är bäst på. ”Perfect Timing” hade absolut sina höjdpunkter, men ”Save Yourself” och ”M.S.G.” är knappast alster att skryta med i herr Schenkers katalog. Men det var inte McAuleys fel, och både Schenker och McAuley har verkligen steppat upp sedan den eran, och Robin har visat att han har en tuff rockpipa att räkna med på senare år. Nu är han tillbaka med sin tredje soloplatta, och det är sannerligen tillbaka till 80-talet som gäller. Men tyvärr inte bara till godo.
Inledande ”Alive” och tillika första singeln är så… trött. Man hör inte ens skillnaden mellan vers och refräng. Efterföljande ”Dead as a Bone” har spår av House of Lords, men bjuder inte på något nytt, och återigen flyter vers och refräng ihop på ett rörigt sätt.
På ”Bless Me Father” händer plötsligt något (om än tillfälligt, ska det visa sig). Det är jättesnygga gitarriff, en väldigt snygg brygga och en refräng att luta sig tillbaka mot. Men i ”Feel Like Hell” känns det som att man är tillbaka till det trötta. Refrängen är okej, men soundet är så otroligt grötigt.
”Can’t Go On” känns som en ballad som till och med Scorpions skulle ha ratat, och ”The Endless Mile” känns… endless.
”Fading Away” börjar med lite coola ZZ Top-riff, men blir snart också väldigt sömnig och ”My Only Son” är plattans absoluta lågvattenmärke, signerad svenske Tommy Denander (precis som på McAuleys förra soloplatta).
”When the Time Has Come” har åtminstone ett bättre driv än föregående låtar, men det är verkligen inget nyskapande. ”Stronger Than You” bjuder inledningsvis på ett supercoolt Jake E Lee-riff, men sedan är vi tillbaka i mellanmjölkens land. Och avslutande ”Who I Am” är så standard att till och med Great White hade backat.
Så varför faller det så här platt? Om du frågar mig stavas problemet Alessandro Del Vecchio. Frontiers egen producent, låtskrivare och guldkalv får Mellokungen Thomas G:son att framstå som en osnuten lammunge – och det blir SÅ fruktansvärt urvattnat till slut. Man får känslan av att han aldrig har skrotat en låtidé i hela sitt liv. Det tog exempelvis Def Leppard över fyra år att göra ”Hysteria”. Det tar inte ens Del Vecchio fyra timmar att lägga ut en ny låt på valfritt band. Kill your darlings, någon…?
På Robins pluskonto står dock att han är den mest sympatiska rockstjärna jag någonsin haft nöjet att prata med, och den som vill lära känna honom bättre kan läsa intervjun jag gjorde med honom för Maloiks räkning 2021 här:
Men den här plattan glömmer vi väldigt snabbt. Tyvärr. Jag hoppas att den gode Robin McAuley vänder på volley och börjar skriva musik tillsammans med någon som kan sin sak snart igen. Som Michael Schenker, Phil Lanzon, Reb Beach eller Jeff Pilson. För sjunga och skriva texter, det kan han tveklöst.
Artist: Robin McAuley
Titel: Hårdrock
Bästa spår: Bless Me Father
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2023-02-17

Av Tony Johansson