En exklusiv intervju med Robin McAuley
Han har frontat band som MSG, Survivor, Grand Prix, Far Corporation och Black Swan. Nu har han släppt en soloplatta och The Maloik Rock Blog fick en exklusiv intervju med en av rockvärldens starkaste röster: Robin McAuley.
Hallå Robin, Tony från Stockholm här. Hur står det till?
Hej Tony, och skål! Åh, Stockholm. Jag har underbara minnen från Stockholm. Jag friade till min hustru där, på en restaurang som heter Den Gyldene Freden i Gamla stan. Det var fantastiskt. Det var bara vi två och ett annat par och en stor öppen brasa, vilket var perfekt eftersom det var kallt utomhus. Vi firar faktiskt 28 år som gifta i år, hur tänkte hon egentligen, haha! Och nu har vi två tvillinggrabbar som är 22 år gamla.
Så jag har bara härliga minnen från Stockholm. Senast jag var där var 2018 med Michael Schenker Fest. Det är en oerhört vacker stad, så du ska vara stolt. Och jag har faktiskt en god vän från Irland som bor där och är gift med en svensk tjej, Danny Hynes från NWOBHM-bandet Weapon UK.
“Standing on the edge” är din första soloskiva på 22 år, sedan “Business as usual” 1999.
Ja, jag gillar inte att rusa in i saker, haha! Men ”Business as usual” var från början inte skriven som en soloskiva, den var ett samarbete mellan mig och Frankie Sullivan från Survivor som vi spelade in redan 1994. Han erbjöd mig sedan giget som sångare i Survivor, men jag sa till honom att de inte behövde mig som sångare i Survivor, de behövde Jimi Jamison. De hade haft något internt bråk, men jag sa åt honom att lyfta luren, ringa upp honom och säga att han är er sångare. Ni behöver inte mig, så tack men nej tack.
Fyra år senare hörde Frankie av sig på nytt för att höra om jag ville bli deras sångare, men jag tackade återigen nej. Men ett japanskt skivbolag visade därefter intresse för skivan vi hade spelat in och vi bestämde att den då skulle släppas som min soloskiva, nästan sex år efter att vi skrev den. Hela musikkartan hade förändrats rejält under dessa år, med grungens inträde, så det fanns egentligen ingen plats för en skiva med den musiken.
Men om vi snabbspolar fram till 2020 så släppte vi plattan med Black Swan, som jag är väldigt stolt över, och Frontiers ville att jag skulle bibehålla momentum genom att släppa en soloplatta i år. Jag undrade vilka som skulle vilja lyssna på den, men jag är glad att de övertygade mig och jag är väldigt nöjd med resultatet.
Det ska du absolut vara, det är en bra platta.
Tack, jag tycker att det är en bra balans av låtar. När jag började skriva så hörde jag av mig till några olika låtskrivare, som Howard Leese (Bad Company), er svenske gitarrist Tommy Denander och min gamle keyboardist från Grand Prix, Phil Lanzon (Uriah Heep). Alessandro Del Vecchio tog sedan in musiker till skivan och producerade och mixade den själv. Det tog över 20 år, men den var värd sin väntan.
Absolut, det är verkligen klassisk hårdrock. En sak jag framför allt slås av är hur väl du har lyckats bevara din röst efter alla år, vad är knepet?
När jag inte pratar med dig så pratar jag knappt med någon! Jag njuter gärna av ett glas vin, men under de senaste sju åren var jag en av tio musiker i Las Vegas-musikalen ”Raiding the Rock Vault”. Vi uppträdde fem kvällar i veckan under sju års tid, så det blev över 1.500 shower totalt, och då gäller det att kunna prestera på topp under en lång period och vara rejält disciplinerad. Jag är mån om att vårda mitt instrument, så jag talar sällan och när jag väl gör det så talar jag med låg röst. Jag har under åren lärt mig teknikerna som fungerar för mig och jag känner till mina begränsningar, så jag ser till att hålla mig inom mitt register.
Innan det var du sångare i Survivor i fem år, hur kom det sig att ni inte spelade in någon skiva?
Vi spelade faktiskt in nya låtar, och de finns fortfarande kvar. Det blev bara så att vi aldrig släppte dem. Det fanns intresse av att släppa dem, men av någon anledning blev det aldrig av. Det här låter kanske inte speciellt vänligt, men Survivor var i ärlighetens namn ett väldigt lat band, vilket inte passade min arbetsmoral. Vi uppträdde bara på helger och spelade aldrig mer än en timme. Jag tror inte att jag svettades en droppe på fem år. Det var en stor ära att få sjunga alla de fantastiska låtarna, men det var inte speciellt utmanande för mig.
Det är intressant att du säger att de är lata, för det känns som att väldigt många amerikanska band under 80- och 90-talen var väldigt lata. Band som Survivor, Journey och Cheap Trick åkte aldrig eller sällan på några Europaturnéer, utan de spelade hemma i USA och var nöjda med det.
Ja, de hade definitivt möjligheten att komma till Europa, men de valde att inte göra det. Jag tror att Survivor spelade i Tyskland någon gång före min tid, men när konstellationen Frankie Sullivan/Jim Peterik sprack så blev det ännu mindre aktuellt.
Jag intervjuade faktiskt Jim Peterik i höstas, och han berättade att Frankie Sullivans ovilja att turnera var en av anledningarna till att han lämnade bandet.
Jo, och Jim är för övrigt en helt fantastisk musiker och låtskrivare. Jag hoppades en gång i tiden att han och jag skulle träffas och skriva några låtar tillsammans, men det har tyvärr aldrig blivit av. Jag tror att det skulle ha blivit rätt coola låtar.
Om vi återgår till din nya soloskiva, spelade alla in sina egna delar på varsitt håll eller träffades ni vid något tillfälle?
Från början diskuterade vi hur vi skulle göra med inspelningen. Alessandro bor i Florida, men han åkte till Italien precis när pandemin bröt ut och kunde sedan inte återvända hem. Så då fick vi helt enkelt boka en studio för att spela in min sång. Problemet blev att jag bara hade tillgång till studion från klockan 19 på kvällarna, och då var klockan 4 på morgonen i Italien vilket gjorde att vi inte kunde diskutera inspelningarna tillsammans. Så vi valde ut elva låtar som vi ville ha med på plattan och jag skrev texterna och sjöng in alla låtar innan jag skickade över dem till honom, tillsammans med några förslag på hur jag ville att produktionen skulle låta.
Jag är väldigt nöjd med resultatet. Vi ville inte att den skulle låta som Black Swan-skivan, som Alessandro också mixade och som Jeff Pilson producerade. Vi ville att den här skulle låta lite mer progressiv i sin slutproduktion. Den låter lite modernare, vilket vi var överens om skulle låta bättre för just den här skivan. De första två singlarna har fått ett väldigt fint mottagande, så jag är otroligt glad. Den här veckan påbörjade jag låtskrivandet för nästa Black Swan-skiva samtidigt som jag jobbar med att promota min soloskiva, och Jeff Pilson har precis gjort klart nya skivan med ”The End Machine” tillsammans med George Lynch och Robert Mason, så det är väldigt mycket som pågår samtidigt just nu.
En lustig sak är att det dök upp flera kommentarer på Facebook efter de två första singlarna från min nya skiva om att det lät som en Dokken-skiva.
Och det gör den faktiskt till viss del, titelspåret låter precis som klassisk Dokken!
Jeff ringde mig faktiskt och sa att han hade snackat med George Lynch som frågade om han hade producerat min soloskiva, för att han tyckte också att den lät som en Dokken-platta! Så Jeff föreslog att jag och George borde träffas och skriva en ny Dokken-skiva, haha!
Men det beror faktiskt inte på mig att det låter Dokken om nya skivan, det är gitarristen Andrea Seveso som är ett väldigt stort George Lynch-fan. Men Andrea är en fantastisk gitarrist, väldigt smakfull och han överspelar aldrig. Gitarrspel handlar för mig om melodier, har man inga melodier så imponeras jag inte alls av det övriga.
Om vi går tillbaka i tiden för en stund så föddes du i County Meth väster om Dublin i ett riktigt arbetarklasshem tillsammans med nio syskon?
Yes sir! Och jag älskar dem alla lika mycket och vi står varandra mycket nära. Men tyvärr förlorade vi nyligen vår äldsta syster. Jag har tre systrar som bor i London, och en syster och alla mina bröder bor fortfarande kvar på Irland. Jag var det sista fåret som flyttade.
Du var kanske familjens ”Black Swan”?
Haha, ja, du ser, det finns en förklaring till allt! Alla frågade mig i många år när jag skulle komma hem igen och skaffa mig ett jobb, de trodde att musiken bara var en hobby för mig. Att jag en dag skulle vakna upp och tänka att jag behövde skaffa mig ett riktigt jobb. Men jag började faktiskt min yrkeskarriär som möbelsnickare hos min morbror i Dublin. Sedan jobbade jag med studioarbete hos BBC i London i tre år, och det lustiga är att jag hamnade i exakt samma studio flera år senare när vi var med i “Top of the pops” med Far Corporation!
Dublin är min favoritstad i Europa. Jag har varit där väldigt många gånger och det hänger också till viss del ihop med att Thin Lizzy råkar vara mitt favoritband.
Vad roligt, då kan jag berätta att jag faktiskt såg original-Thin Lizzy med Eric Bell på gitarr när jag var tolv år gammal. Det var på en stor pub, och de hade precis släppt deras version av ”Whiskey in the jar”, som man bara kunde höra på Radio Luxemburg sent på kvällarna eftersom det inte fanns någon radiostation som spelade rock i Dublin. Sedan såg jag dem på ”Live and dangerous”-turnén på Wembley.
Många år senare hamnade jag dessutom i bandet GMT som fanns ett par år, med Thin Lizzys Brian Robertson på gitarr, Phil Taylor på trummor och Chris Glen på bas. Och med Far Corporation spelade jag in låten ”One wish” med Scott Gorham på gitarr, som då spelade i 21 Guns.
Jag kan berätta en Gary Moore-story också! När MSG öppnade för Def Leppard på deras ”Hysteria”-turné så kom vi till Amsterdam. Då visade det sig att Gary var i stan samtidigt, och en kväll kom han fram till mig på en pub och sa ”jag försökte få tag i dig tidigare, jag hoppades på att du skulle bli min sångare. Men sedan såg jag dig på framsidan av Kerrang med Michael Schenker och insåg att jag hade väntat för länge”. Jag tänkte i flera år efteråt på hur coolt det hade varit att få sjunga med Gary, han var ju en fantastisk sångare också. Men som du hör så har jag fått mina Thin Lizzy-fixar genom åren.
Om vi backar bandet igen för ett tag så började du spela trummor redan som 9-åring i ett lokalt band. Och när du senare flyttade till London så ville du inte bli sångare utan fortfarande spela trummor?
Jag var faktiskt en riktigt dålig trummis, men jag tyckte ändå att jag var en bättre trummis än sångare.
Nu har jag inte hört dig spela trummor, men jag kan nog med säkerhet säga att du är en bättre sångare än trummis.
Touché! Det började med att keyboardisten i bandet jag spelade i ville att jag skulle sjunga en låt, vi var ett coverband som spelade många Faces-låtar. Men så fortsatte jag som sångare och jag kan nog hålla med om att jag är en bättre sångare än trummis.
Sedan mötte du grabbarna i Raw Deal, som senare blev Grand Prix. Du ersatte där Bernie Shaw som senare hamnade i Uriah Heep?
Ja, det stämmer.
Du släppte två skivor med Grand Prix, och jag kan berätta att ”Samurai”-plattan snurrade hemma i mitt tonårsrum varje dag i flera månader.
Kul att höra! Jag mötte faktiskt Phil Lanzon för något år sedan när jag spelade med Michael Schenker Fest i Colmar i Frankrike. Många har frågat genom åren om det någonsin kommer att bli en återförening av Grand Prix, men vi kom fram till att det logistiskt sett inte är särskilt troligt. Men när jag började spela in ”Standing on the edge” så var det en självklarhet för mig att kontakta Phil och skriva en låt tillsammans med honom. Jag är väldigt nöjd med den, och det är nog det närmaste en Grand Prix-återförening som folk kommer att få höra.
Om vi stannar kvar vid Michael Schenker så tackade du först nej till erbjudandet att bli sångare i MSG, när Graham Bonnet sjöng i bandet, men fyra år senare tackade du till slut ja, hur kom det sig?
Jag var i Grand Prix när Michael först hörde av sig, och vi hade en turné inbokad. Så det var otänkbart för mig att bara säga ”hej då!” till de övriga i bandet. Jag har aldrig varit en sån som hoppar mellan olika band och uppdrag.
Fyra år senare var jag i Far Corporation när Michaels bror Rudolph hörde vår version av ”Stairway to heaven” på radio och hörde av sig till Michael för att tipsa honom om mig. Då sa Michael ”glöm honom, han nobbade mig för fyra år sedan”. Men Rudolph övertalade ändå Michael om att försöka få tag på mig vilket han till slut lyckades med. Jag ville inte se mig själv som den ständige ”ersättaren”, men den gången var läget annorlunda och vi kom fram till att jag skulle börja sjunga med MSG.
Det var faktiskt Michael som självmant valde att byta namn från Michael Schenker Group till McAuley Schenker Group, det var inte min idé. Jag var tvärtom emot det från början, men skivbolaget ville rikta sig mer mot den amerikanska marknaden och därav namnbytet. När ”Perfect timing” kom ut släppte vi en singel som direkt hamnade på MTV och vi började turnéra med Rush, Whitesnake och Def Leppard.
Det var skivbolaget som pushade oss att skriva mer kommersiella låtar med ett riktigt 80-talssound. Det var många fans som inte gillade MSG:s nya, musikaliska inriktning, men det var Michael som skrev all musik, jag skrev bara texterna så de kan inte skylla allt på mig, haha!
Vad skulle du säga är den stora skillnaden mellan att jobba med Michael på 80-talet och nu på senare år i Michael Schenker Fest?
En väldigt bra fråga. Han är mycket mer fokuserad nu, och han sa något intressant när vi turnérade med Michael Schenker Fest. Han sa att ”om jag inte hade gjort allt på det sätt jag gjort genom åren, bra eller dåligt, så hade jag inte varit där jag är idag. Jag behövde göra alla misstag och dumheter för att landa i mig själv”. Och jag håller med honom. Han är som sagt mycket mer fokuserad och jag tycker att han spelar bättre än någonsin. Han vet nu vem Michael Schenker verkligen är och vad som förväntas av honom. Han behöver inte längre andra som håller upp honom.
Jag kan också bara hålla med, hans gitarrspel håller verkligen högsta klass sedan ett antal år tillbaka. Innan vi avslutar vill jag ställa ett par korta frågor. Om du inte får säga din nya soloskiva, vilken platta är då den bästa du någonsin har gjort?
Då måste jag säga Black Swan-skivan. På tal om Michaels kommentar om var han befinner idag så känner jag att den skivan verkligen är jag. När vi började sa Jeff Pilson ”folk vet inte vem du är. De tror att de vet vem du är, men nu ska vi visa dem vem du verkligen är”.
Jag har känt Jeff i över 30 år, vad många inte känner till är att han var min best man på mitt bröllop. Så det var inte svårt att tacka ja när han bad mig sjunga i Black Swan. Jag fick däremot tvinga honom att spela bas på skivan, han ville från början bara skriva och producera den. Men det är som sagt mitt favoritalbum, jag sjunger bättre och låter bättre på den än på någon annan skiva.
Vilken låt önskar du att du hade skrivit?
Oj, den var svår. Innan jag började lyssna på rockmusik så lyssnade jag bara på Motown. Så jag säger vilken låt som helst med The Four Tops.
Vilket sammanträffande, jag älskar verkligen The Four Tops! Det är den absolut bästa Motown-gruppen någonsin och jag har till och med sett dem live.
Wow! Du kan ta vilken som helst av deras låtar och de låter ännu bättre idag, så fantastiska melodier och sång. Det är därifrån jag hämtar inspiration till allt jag gör, allt kommer från Motown. Ta all rockmusik och gräv ner den i ett stort hål i marken och ge mig bara Motown!
En sista fråga: Vad skulle du säga är dina milstolpar i livet, som har definierat dig som den du är idag, både som person och musiker?
Lätt fråga: min hustru och mina barn. Det är det bästa jag någonsin har åstadkommit. Har du inte grunden så kan du inte bygga någonting, och min familj är min hörnsten. Och om du mixar det med The Four Tops så har du en vinnare!
Av Tony Johansson
