Tyska Pyogenesis är aktuella med nya plattan A Silent Soul Screams Loud sedan slutet av januari. Sedan bandet gjorde officiell comeback runt 2014/15 efter flera års tystnad har deras experimentella musik garanterat fått en å annan lyssnare att höja ögonbrynen och med A Silent Soul Screams Loud ser det ut som om man tänker bygga vidare på den formeln. Men innan vi fortsätter kan det vara bra med lite fakta om bandet då jag är osäker på hur stora dom är egentligen. Okej, i centrala Europa är Pyogenesis ganska stora… men i Sverige?
Pyogenesis skulle lätt kunna vara ett av världens mest udda intressanta musikgrupper. Bandet grundades i Stuttgart runt 1991 som ett death metal-band (idag är medlemmarna bosatta i Hamburg), med tiden började musiken utvecklas mer åt dödsdoom/gothic metal-hållet. Pyogenesis ska ha varit en del av första vågen i den typen av musik. År 1997 kommer kontroversiella Unpop som blev ett oväntat och radikalt genrebyte, plötsligt blir Pyogenesis ett alternative rock/punk pop-band och det blev såklart inte alls uppskattat av många gamla fans. Efter sjätte albumet She Makes Me Wish I Had A Gun (2002) blev det ganska tyst ett tag och först 2015 kommer sjunde albumet A Century In The Curse Of Time som blir ytterligare ett genrebyte. Sedan dess blev musiken någon slags blandning av allt möjligt från alternative rock, punk, dödsmetal, progressiv metal, gothic metal etc. och jag personligen finner det hela ganska unikt och intressant. Senaste albumet A Kingdom To Disappear (2017) blev riktigt intressant så har mina förväntningar inför det nya varit relativt höga.
A Silent Soul Screams Loud börjar med Survival Of The Fittest som är en ganska glad och smått ösig låt med en del halvepiska körer i bakgrunden. Mother Bohemia kan till en början uppfattas som mörkare och mer death metal-orienterad på grund av blastbeats och lite growl vid vissa punkter, men när den kommer till refrängen låter det nästan lika glatt och pampigt som förra låten. Vad som kommer senare tycks vara en låt delad i två delar I Can’t Breathe (Prologue) och I Can’t Breathe (Monologue)… det första är definitivt ett intro och sistnämnda känns som en standard alternative metal-låt med det glada och pampiga från dom två första låtarna. Det är nog kanske bäst att vänja sig vid det sista då det är en viktig del av signatursoundet. Dock kan jag tycka I Can’t Breathe känns väldigt tjatig mot slutet.
Det bästa spåren i alstret är utan tvekan dom två sista… alltså Will I Ever Feel The Same och The Capital (A Silent Soul Screams Loud). Men var resten av skivan dålig för det? Njae… inte riktigt, men jag upplever att det har varit mer fokus på det melodiska och då upplevs A Silent Soul Screams Loud inte riktigt lika varierad som dom två förra skivorna. Visst är det melodiösa med glada och pampiga körer i bakgrunden originellt och det var en av grejerna som fångat mitt intresse för bandet… men blir det för mycket av det goda kanske man tröttnar till slut. Produktionen kan kännas lite platt i vissa delar men ändå ganska välbalanserad och allting är där det ska vara.
Det är allt jag har att säga. Du som läst den här recensionen får lyssna och skaffa dig din egen uppfattning. Även om A Silent Soul Screams Loud inte blev någon direkt höjdare är alstret ändå godkänt och jag tycker definitivt du ska ge Pyogenesis en chans, iallafall om du gillar den här typen av band som vågar variera och göra nånting eget och innovativt.
Band: Pyogenesis.
Titel: A Silent Soul Screams Loud.
Genre: Alternative/death metal/experimental.
Skivbolag: AFM.
Releasedatum: 24 januari 2020.
Bästa spår: Will I Ever Feel The Same, The Capital (A Silent Soul Screams Loud).
Betyg: 6/10.
Av. Lucas LMZ Zimmermann.
