Från ett symphonic metal-album med Therion går vi nu över till ytterligare ett symphonic metal-album. Den här gången är det snack om brasilianska/holländska supergruppen Phantom Elite som nyss släppt sitt andra album Titanium. Det här bandet är relativt nytt, så sent som år 2016 blev dom ett faktum och redan 2017 kom debutalbumet Wasteland. Bandmedlemmarna kommer från band som bland annat Exit Eden, System Overthrow, Chainsaw Disaster, Civil Discourse, Combined Fragments och sångerskan Marina La Torraca har även varit livegäst för Avantasia. Så med det sagt är ligger det en del erfarenhet i bandet, låt oss börja lyssna och se vad som väntar.
Först ut är Conjure Rains som efter ett elektroniskt intro bjuder på hårda riff och känns väldigt straight forward. Här sparar man minsann inte på krutet. Låten i sig känns som någon slags korsning mellan alternative rock och symphonic metal. Doftar lite Evanescence, kanske lite Nemesea o Within Temptation också. En helt okej början, men kanske lite för standard för min smak. The Race inleder med en rätt keltisk keyboardmelodi och senare lika hårda gitarrer som sist. Måste säga att nivån höjs ett snäpp här då låten känns lite mer kreativ och refrängen är rätt lyckad. Marina tar dessutom i lite mer och visar hela sin potential som sångerska. Diamonds And Dark kändes som en ballad i början med sitt melankoliska piano-intro, men ack så fel jag hade. Kort senare bjuds det på lite mer ös och av dom tre första låtarna så får det här bli den jag uppskattade mest. Kreativ, varierad, bra refräng, ganska bra solo och lite mer kör och orkesterinslag i bakgrunden. Om inte perfekt så nästan. Worst Part Of Me kan påminna starkt om numera nedlagda Krypteria och chockar även med lite manlig growl innan den går in på refrängen. På det viset kan den även påminna om svenska (också nedlagda) One Without om någon kommer ihåg dom. Glass Crown känns som en standard alternative rock-låt med elektroniska inslag och helt utan konstigheter. Finns det nånting som räddar den så är det refrängen men annars är den inte så märkvärdig. Titelspåret Titanium känns i början som en riktig käftsmäll. Aggressiva gitarrer som bara bankar på oavbrutet i början och atmosfären känns mörk och en aning ond. På det stora hela är låten ganska händelserik och innehåller också lite growl i bakgrunden, fast rätt så diskret. Såg ganska lovande ut och den är bra, men törs inte avgöra om mina förväntningar besvarades med rättvisa.
Må hända att Phantom Elite är primärt ett symphonic metal-band, men skulle ändå vilja påstå att dom känns som lite mer än så. Kör och orkester-inslag kombineras med moderna elektroniska inslag och lagom tunga gitarrer som då och då kan uppfattas som djentiga. Musiken i sig kan vara hård, episk och även mörk på sina håll men är ändå ganska lättillgänglig och på gränsen till kommersiell. Finns det nånting jag inte uppskattar nå större så är det att den elektroniska delen fått lite större fokus än det symfoniska och både gitarrdisten och trummorna man har valt känns lite för artificiella och midi-aktiga. Förväntar man sig ett fullfjädrat symphonic metal-album finns det en risk att man blir besviken men samtidigt går det inte att neka att elektroniska keyboardmelodierna passar bra ihop med gitarr och trumljudet man har valt. Förutom låtarna jag redan nämnde uppskattade jag även Silver Lining, Eyes Wide Open och kanske Bravado. Vet att jag har hört Marina La Torraca i andra sammanhang som Exit Eden och känner därmed till vad hon kan leverera och här gör hon onekligen ett bra jobb. Värt att poängtera är att bandet gästas av Amanda Somerville i Silver Lining och Eyes Wide Open och hon gjorde också bra ifrån sig (det är väl därför jag gillade just dom två låtarna).
Med allt det här sagt kan jag konstatera att jag har både ris och ros att ge till Phantom Elite och Titanium. Kan ha att göra dels med att jag förväntade mig först en sak som visade sig vara nånting helt annat och jag är säker på att Titanium hade kunnat vara bättre med en annan typ av produktion då det finns trots allt mycket positivt att hämta i det hela. Men nu är det som det är och dom mer negativa punkterna trycker ner albumet en del tyvärr. Hursomhelst är Titanium ett klart godkänt album. Slår vad om att Phantom Elite kan bli ett intressant band i framtiden om dom jobbar lite mer på sitt sound. Det är trots allt duktiga musiker vi snackar om.
Band: Phantom Elite.
Titel: Titanium.
Genre: Symphonic metal/alternative rock.
Skivbolag: Frontiers.
Releasedatum: 22 januari 2021.
Bästa spår: Diamonds And Dark, Titanium, Bravado, Eyes Wide Open, Silver Lining.
Lucas LMZ Zimmermann.
