Skivbolag: Warner Bros/Helium-3
Genre: Syntrock/electro
Betyg: 4/10
Det var bra längesen jag lyssnade på brittiska Muse… tror det var nån gång i tonåren jag lyssnade mig in på lite av deras musik och sedan dess har jag inte följt det här bandet så noga, det blir ju så när man upptäcker nya band… då det sker konstant blir det mer och mer band och nu såg jag visst att dom är aktuella sedan förra månaden. ”Simulation Theory” är namnet på deras artonde platta och enligt vad jag har läst om det hela så är det ett album med starka inslag av science fiction och 80-tals popkultur. Även det politiska klimatet i USA ska ha varit ett av ämnena som inspirerat trion till låttexterna. Då det var längesen jag lyssnade på det här albumet var jag tvungen att friska upp minnet en aning med klassiska Muse-låtar jag lyssnade på en gång i tiden och även passa på att lyssna lite på dom senaste albumen. Föregångaren ”Drones” från 2015 tyckte jag var väldigt intressant så det var väl lite det som fick mig att vilja skriva om den här skivan.
Som många vet så är Muse’s musikstil ganska varierad och experimentell… alternative rock är väl en återkommande etikett när man definierat det hela, men i övrigt finns det många inslag av progressiv rock, art rock, hårdrock, progressiv metal, space rock, syntrock etc… så man vet nog exakt var man har dom och det skulle inte förvåna mig att det här är lite av samma sak. Okej… det fanns en viss skepsis i mig till det hela då jag vet att det här är ett stort band mainstream och trots variationen har deras musik ändå varit rätt så lättlyssnad. ”Drones” var visst rätt överraskande men ”Simulation Theory” håller tyvärr inte riktigt samma nivå. Må hända att produktionen är rätt okej och det finns iallafall några låtar som klarar sig… nämligen ”Thought Contagion”, ”Get Up And Fight”, ”Dig Down” och kanske ”Algorithm” och ”The Void”. I övrigt känns skivan lite för electropop-orienterad för min smak och dom flesta låtarna ganska enformiga. Nånting säger mig att det troligen varit lite mer fokus på specialeffekter än på att försöka få till välkonstruerade och kreativa låtstrukturer. Ingenting märkligt egentligen… när ett band hållit på länge, har kontrakt med ett stort skivbolag och har en väldigt bred publik händer det lätt att man slappnar av eller att skivbolaget i fråga (Warner Bros i det här fallet) pressar bandet för mycket och tvingar dom att anpassa sig till nya tendenser eller att låta så tama dom kan.
Vill helst inte kasta för mycket skit på det här albumet då det kan hända att ”Simulation Theory” kräver fler genomlyssningar för att till slut få grepp om det hela… ”Dig Down” var en sån där låt som jag i början inte tyckte var nå vidare, men till slut började jag inse att den inte var så dålig ändå. Men som sagt… inte riktigt min kopp. Muse-fans som även gillar electro/pop/rock/syntpop kanske uppskattar den här skivan och det respekterar jag i så fall. Önskar att jag själv kunde digga den lika mycket… men nu har jag gett den några chanser till och det vill inte lyckas för mig. Alltså kan jag inte vara ärligare än såhär.
Av: Lucas Zimmermann
