Recension: Kenny Leckremo
Som så oftast bland de band som haft mer än en sångare genom tiderna så tar oftast fansen parti. Nästan uteslutande är det också den gamle/gamla vokalisten som får folk att ta parti. ”Tja det är ju Heat och visst är de bra men den där Erik…nja….” ”Man kan inte jämföra Bon och Brian! Det är ju Bon som är ACDCs själ!” Vi kan hålla på med Toto, Black Sabbath, Deep Purple ja listan kan bli lång. Alltid är det orginalet som är bäst. Här har vi nu orginalet. Men den här gången står han på egna ben. Utan sina gamla kamrater. Daga att ta reda på om Kenny Leckremo är mer än bara en gammal fanfavorit.
Kenny Leckremos Spectra är ett album med 13 låtar som Kenny skrivit helt själv. Med på albumet finns också gamle parhästen Dave Dalone på gitarr, Georg Härnsten och Mikael Planefeldt. Efter lite lösa rykten gick det ändå ganska snabbt innan albumet väl såg dagens ljus. Så jag antar att det har funnits färdigt en tid men att timingen nu var perfekt. Vilket också singeln 10 years bevisar då det är exakt tio år sedan Kenny skivdebuterade.
Dags att börja lyssna. Många förväntar sig stordåd. Minnen från en svunnen tid tas upp i trådar i olika diskussionsforum, många tänker tillbaka på den där konserten eller uppträdandet i Schlagerfestivalen och tänker att nu, nu jävlar kommer Kung Kenny komma tillbaka och visa var skåpet skall stå. Här har vi ”the album of the year”! Kenny kommer knäcka allt! Tja. Inte riktigt. För vad vi får är en ganska lågmält album.
Men vet ni vad? Kenny har fångat något. Jag bryr mig inte om att det egentligen är ganska segt. För det finns en skön känsla. Nästan som att Kenny inte brytt sig om hur det kommer att låta på radion eller siktat på en tio i topp hit. Han har bara gjort det han känt för och slutresultatet har vi här. Det gör inget att vi får vänta ända tills spår 7 och låten ”Vagabond” innan gitarren får börja ryta på allvar och keyboardmattan får håret på armarna att resa sig. Här bjuds vi på allsångsrefräng och Van Halen gitarrer. Grymt!
Två spår följer sedan där Kenny är tillbaka i lugnare takter. Men det är bara en andningspaus. För sedan smäller det på riktigt i fantastiska ”Live While You Can”, åttiotalsflörten ”Walking on Madness” och avslutandes rockdängan och titelspåret ”Spectra”. Oj jösses!
Så sammanfattningsvis är då orginalet bäst? Ja vi får aldrig riktigt svaret för det här är inte album nummer tre med Heat och Kenny som sångare. Det här är Kenny rakt igenom. Så som han själv vill att han skall låta utan att ta hänsyn till något. Det är segt, rockigt,lite bluesigt,melodiskt allt blandat på samma gång. Och han lyckas lite som Dire Straits på något sätt gjuta mod även i de fegaste partierna. Man blir inte besviken. Man diggar heller inte med stenhårt. Man flyter liksom med. Produktionen är på heltopp och naturligtvis även de medverkande musikerna gör ett fantastiskt jobb. Topparna är tillräckligt höga och dalarna inte så djupa och med Kennys röst kan man förlåta även de få gånger det kör lite i diket. Så välkommen tillbaka Kenny! Det var kul att höra ifrån dig igen. Det här är ett första steg i något som jag hoppas på kommer bli ett återkommande ”Spectrakel”. ”The King is dead. long live the king!
Betyg: 7/10
Bästa spår: Vagabond, Walking on Madness, Spectra
Av: Magnus Blomqvist
