Joe Lynn Turner gjorde sig ett namn som ”hitsångaren” i Rainbow från 1981 till 1985. I år har fokuset legat på att han (äntligen!) har fimpat peruken som han har burit i över 50 år på grund av sin håravfallssjukdom alopecia totalis. Hans föregångare i Rainbow, Graham Bonnet, skrev ett inlägg på sociala medier om att han aldrig hade vetat hur vacker Turner var, och det ligger något i det. Det viktigaste är givetvis alltid att våga vara trygg i sig själv, och det verkar herr Turner numera vara. Och ser dessutom makalöst cool ut i sin ”verkliga” skepnad. Och han inte bara ser hårdare ut än någonsin, han låter även hårdare än tidigare.
Här har han arbetat tillsammans med svenske Peter Tägtgren (Pain) och låttexterna är inte bara ett inlägg i dagens samhällsdebatt utan föga oväntat även det absolut hårdaste han någonsin har gjort. Så har han gjort det för att ”hänga med”?
Vi som är fans av Riot (vilket jag utgår ifrån att alla är), minns överraskningen när Joe Lynn Turner oväntat sjöng på låten Killer på plattan ”The Privilege of Power” 1990. Den var… hård. Så jag tror att detta verkligen är musik som Turner gillar och har velat få ur sig. Att han dessutom fortfarande gör Rainbow bättre än Rainbow själva blev alla vi som besökte Sweden Rock 2019 varse, när båda banden spelade samma helg, Turner då med svenska Dynazty som kompband. Men åter till nya plattan.
Inledande Belly of the Beast låter faktiskt Judas Priest med drag av Yngwie (som han sjöng med 88-89). Black Sun har stråk av hans tid i Deep Purple, fast tyngre (”Slaves and Masters” är det kanske mest underskattade albumet som Purple någonsin har släppt, även om det ska erkännas att det lät 100% Rainbow).
Tortured Soul är väldigt tung, pampig och ödesmättad men tyvärr lite tråkig. Rise Up skakar dock liv i en igen med feta riff och strålande sång av herr Turner. Förbannat medryckande, för att uttrycka det milt. Men i Dark Night of the Soul dras tempot ned rejält och här får alla fans av Rainbow och Evergrey en väldigt lyckad korsbefruktning.
Tears of Blood bär Pains signum rakt av och det svänger verkligen, medan Desire är en klart udda fågel. Det är tungt och snyggt med malande bas och trummor, och kanske Turners bästa sånginsats på hela plattan, faktiskt bättre än låten i sig.
Efterföljande Don’t Fear the Dark goes tysk power metal. Är det inte dags för Tobias Sammet att slå herr Turner en signal…? Fallen World för däremot tankarna till industrimetall, en låt som såväl Nine Inch Nails som Marilyn Manson inte hade skämts för.
Living the Dream överraskar på ny genom att vara ovanligt poppig i sin tyngd. Här förs vi nästan tillbaka till Fandango-tiden innan Rainbow, men ändå 2000-talsdaterat. Avslutande Requiem är däremot rejält såsig. Här letar han efter det storslagna men blir bara pompös.
Slutkontentan är ändå att Joe Lynn Turner må vara 71 år gammal, men han har uppenbarligen inga planer på att dra gräsmattan över sig än. Det gör han förbannat rätt i.
Artist: Joe Lynn Turner
Titel: Belly of the Beast
Genre: Hårdrock
Bästa spår: Rise Up
Skivbolag: Music Theories Records/Mascot Label Group
Releasedatum: 2022-10-28
Av Tony Johansson
