Kan börja med att önska dig som läser en glad nationaldag. Och dagen till ära kommer jag recensera ett svenskt band. Evergrey är nämligen tillbaka. Detta är ett band som vid det här laget inte alls behöver någon större introduktion eftersom de har varit rätt återkommande här på webben bra länge. Just nu ligger det ute en intervju med Tom S Englund och Henrik Danhage på Sweden Rock 2024 (som ni jättegärna får läsa) och annars har vi bland annat recenserat tidigare alster (de två senaste har jag recenserat).
Theories Of Emptiness är namnet på kommande studioalbum som är nummer fjorton i ordningen. Dessvärre kunde det här skivsläppet inte ske helt utan viss turbulens då trummisen Jonas Ekdahl valde att lämna mitt i alltihopa för att istället fokusera på musikproduktion, och blev ersatt av norrmannen Simen Sandnes (tidigare livetrummis i VOLA) kort senare.
Hursomhelst, nu är albumet snart ett faktum och jag ska väl passa på att dela mina synpunkter om det jag hör. Som jag sagt vid andra tillfällen gillar jag det här bandet, alltså har förväntningarna inför Theories Of Emptiness har varit rätt så höga. Men hur bra är albumet? Låt oss ta reda på det.
Albumet inleder med Falling From The Sun som inte alls är särskilt obekant då den presenterats som singel redan i början av april. Det är en låt som går rakt på sak direkt med hårda riff och så småningom gör Tom Englunds melodiska röst entré och skapar en tydlig balans mellan hårt och mjukt. Väldigt typiskt Evergrey och det blir återigen tydligt att de vet hur man får till en katchig och oförglömlig refräng. Solot är också väldigt lyckat och strukturen väldigt genomtänkt. En ganska klockren början i mitt tycke. Näst på tur har vi Misfortune som innebär lite av en temposänkning, men innehåller nästan lite samma ingredienser som förra låten. Törs inte påstå att den är lika skarp men ändå rätt bra.
På plats tre har vi To Become Someone Else där man väljer att börja med ett svagare intro där Tom Englunds röst är i centrum. Så småningom byggs låten upp efter det och jag måste säga att får vissa Asia-vibbar, i synnerhet Gravitas-eran. Mitt i alltihopa dyker det även upp ett ganska långt atmosfäriskt parti som känns inte alls som någon typ av filler då den bidrar med viss mysticism och melankoli. Jag gillade verkligen det jag hörde här och det är mycket möjligt att To Become Someone Else är en av mina favoritlåtar i albumet. Näst på tur har vi Say som likt första låten också presenterats som singel och minns jag rätt så släppte man den i samband med att Simen blev introducerad som bandets nya trummis. Egentligen en typisk prog/power metal-låt utan konstigheter och strukturen här är troligen det simplaste och mest genomsnittliga vi hört såhär långt, men som singel fyller den sin funktion och det är nästan omöjligt att inte sjunga med i refrängen.
På plats fem har vi Ghost Of My Hero som är en rätt så genomsnittlig episk powerballad. Men det går ändå inte att ogilla den eftersom den är korrekt strukturerad och lyckas förmedla känslorna man uttrycker väldigt bra. Du som gillar den lite mer melodiska aspekten av Evergrey lär älska den här låten. Därefter kommer We Are The North som bjuder på en rejäl dos mörker och innehåller andra överraskningar i form av smått Mellanöstern-orienterade melodier och lite harsh vocals. Strukturmässigt finns det ingenting negativt att säga och på det stora hela är det här en låt som är omöjlig att ogilla. Definitivt en av albumets höjdpunkter.
Mot slutet av albumet dyker det upp en överraskning i form av Cold Dreams som innehåller gästsång från Jonas Renkse (Katatonia) och Salina Englund (Toms dotter). Den har sina stunder och det är inte alltid man hör Renkse growla nuförtiden, men tyvärr måste jag säga att låten känns en aning enformig och långdragen. Salinas insatser är dessutom väldigt diskreta. I övrigt diggade jag The Night Within väldigt starkt (ännu en höjdpunkt). One Heart var också ganska bra men det finns en risk att den faller i glömska och Our Way Through Silence fick mig i början att reagera negativt eftersom den bryter albumets melankoliska mönster en aning. Rent objektivt är det ändå en bra låt. Albumet avslutar med A Theory Of Emptiness som egentligen bara är ett outro på lite mer än två minuter.
Ska man tro Metal Hammer Germany så tar Evergrey sin musik till en ny nivå i Theories Of Emptiness. Sweden Rock väljer också att hylla albumet skarpt genom att nämna det som en kandidat till årets hårdrocksalbum och kanske bandets bästa album hittills. Jag personligen håller inte riktigt med om allt det där. Självklart tycker jag Theories Of Emptiness är ett bra album, men utifrån allt annat jag har hört med Evergrey tycker jag inte att det sticker ut som någonting extra märkvärdigt i deras diskografi. Det kanske dyker upp några oväntade överraskningar här och där, men på det stora hela känns Theories Of Emptiness som ytterligare ett typiskt Evergrey-album. Ljud och produktionsmässigt finns det ingenting negativt att säga, men vi snackar trots allt om ett band som hållit på väldigt länge och vet med all säkerhet hur deras musik ska låta.
Nu kanske det lät lite som att Theories Of Emptiness inte besvarade mina förväntningar med rättvisa. Men så känns det faktiskt inte. Det jag hörde var precis det jag förväntade mig och som i äldre albumen är kvalitén väldigt hög. Fansen lär definitivt uppskatta det här albumet, och jag som gillar Evergrey är återigen nöjd. Låt oss se fram emot morgondagen och releasen, du som läser kanske får en annan uppfattning när du hört albumet och i så fall vore det jättekul att höra (eller snarare läsa). Ha en fortsatt trevlig nationaldag.
Band: Evergrey.
Titel: Theories Of Emptiness.
Genre: Progressive/power metal.
Skivbolag: Napalm Records.
Releasedatum: 7 juni 2024.
Lucas LMZ Zimmermann.
