För bara någon månad sedan såg jag ett klipp på Youtube med Dokken live från december förra året. Det var bland det mest tragiska jag har sett i musikväg. Don Dokken var närmast ett vrak som stapplade omkring och försökte få fram något som lät som sång från hans tidigare så fantastiska stämband.
Därför är det lika delar glädjande och sorgligt att bandet nu släpper en platta med en handfull ”glömda” eller tidigare ej utgivna låtar. Glädjande för att det är underbart att få höra små pärlor med den där ungdomliga råheten som de hade för 40 år sedan, sorgligt för att det blir så tydligt att Don Dokken numera bara är en spillra av sitt forna jag, främst tack vare alkohol och droger i hiskeliga mängder.
Det ska dock tilläggas att denna platta innehåller sex tidigare utgivna låtar (markerade med en asterisk efter respektive titel nedan). Fyra studiolåtar och två livelåtar var med på bandets debut-EP ”Back in the Streets” från 1979. Men då den exempelvis inte går att finna på Spotify så känns det fint att få dem samlade på nytt.
Öppningsspåret ”Step into the Light” är en av de ”nya” låtarna, och den kändes från början lite intetsägande. Men efter ett par lyssningar växer den med sitt drag av The Doors.
”We’re Going Wrong”* är rak rock som inte så lite påminner om ”Hot ’n’ Ready” från UFO-mästerverket ”Obsession” 1978.
”Day After Day”* drar betydligt mer åt 60-talspop än 70-talshårdrock. Melankoliskt och vackert.
”Rainbows” fortsätter på molltåget, men är samtidigt tyvärr rätt intetsägande.
”Felony”* var med även på bandets första fullängdare ”Breaking the Chains”, i en mer tillputsad version. Men den här versionen är betydligt bättre med sitt slamriga gung som för tankarna både till NWOBHM och Social Distortion.
”No Answer” är plattans näst svagaste spår och ger heller inga svar, den flyter iväg utan mål.
”Back in the Streets”* låter som ett syskon till fantastiska ”Paris is Burning” från fullängdsdebuten. Och den har lustigt nog drag av Gary Moores ”Back on the Streets” som precis som nämnda UFO-platta också släpptes 1978.
Sedan har vi plattans riktiga höjdpunkt: ”Hit and Run”. Hur denna INTE kunde komma med på ”Breaking the Chains” är verkligen en gåta som kräver sin förklaring. Den kör utan problem över åtminstone hälften av den plattans tio spår.
Det positiva fortsätter med supertuffa ”Broken Heart” som andas både Iron Maiden och Judas Priest.
”Liar”* och ”Prisoner”* som rundar av är de båda liveversioner som låg på B-sidan av debut-EP:n. Den förstnämnda är riktigt cool med drag av NWOBHM, den sistnämnda kunde vi i ärlighetens namn ha klarat oss utan.
Senast Dokken släppte ett studioalbum var 2012, och med tanke på Dons nuvarande status finner jag det rätt osannolikt att vi får höra något mer från detta underskattade kultband. I så fall sluts cirkeln på ett naturligt sätt med att de här avslutar med där allt en gång började – med en platta som är det bästa de har släppt sedan ”Back for the Attack” 1987.
Det mest anmärkningsvärda är att de i början av karriären lät så brittiska. Som jag nämnt tidigare så låter de betydligt mer klassisk NWOBHM än 80-talets typiska Los Angeles-hårdrock. Jag tänker flera gånger osökt på Saxons debutplatta när jag lyssnar igenom den här.
Som framgår så är det lite ojämn kvalitet såväl låt- som produktionsmässigt – av naturliga skäl med tanke på att en del av dessa demotejper har legat i en kartong hemma hos Don Dokken i 40 år. En hel del har fixats till nu i efterhand och resultatet är ändå förvånansvärt bra med tanke på förutsättningarna. Och bara att få höra Don Dokkens skönt nasala röst och vassa falsett från hans bästa sida är en ren njutning.
Artist: Dokken
Titel: The Lost Songs: 1978-1981
Genre: Hårdrock
Bästa spår: Hit and Run
Skivbolag: Silver Lining Music
Releasedatum: 2020-08-28
Recensent: Tony Johansson
Betyg: