Forne Styx-sångaren Dennis DeYoung var den som framför allt var bandets balladmakare (”Babe” är än idag en av tidernas bästa rockballader) och låtskrivaren bakom mer pompösa alster. Något som till slut skulle leda fram till bandets uppbrott 1984, efter ”rockoperan” och vattendelaren ”Kilroy Was Here” och den efterföljande liveplattan ”Caught in the Act”.
Efter en kort återförening 1990 och ytterligare en 1996 lämnade DeYoung till slut bandet 1999, och sjönk allt djupare i musikalträsket. Efter det har resten av Styx hållit sig flytande i en rätt intetsägande tillvaro innan de för tre år sedan fick in en fullträff på nytt med fantastiska ”The Mission” (2017 års bästa platta).
Men det skulle tydligen krävas det och en gammal AOR-hjälte för att få DeYoung på rätt spår igen: Survivors keyboardist, kompgitarrist och huvudsaklige låtskrivarhjärna Jim Peterik (som för övrigt 2002 släppte boken ”Songwriting for dummies”), och som på senare år har förgyllt AOR-himlen med sitt Pride of Lions. Och med tanke på hur långt DeYoung varit från det riktiga rampljuset de senaste 20 åren är detta sannerligen en comeback av rang – och som verkligen får en att drömma om en återförening med sina forna bandmedlemmar.
Titeln är densamma som adressen där DeYoung växte upp i södra Chicago, rakt över gatan från tvillingarna John och Chuck Panozzo, med vilka han en vacker dag skulle bilda ett av musikhistoriens främsta band. De tre tågloken på skivomslaget representerar dessutom just dessa tre barndomsvänner och den resa de tillsammans tog mot stjärnorna. Men det var alltså tillika Chicago-bon Peterik som skulle få DeYoung tillbaka på rocktåget – och som vi har väntat på att denna fantastiska röst en dag skulle återgå till sitt ursprung.
Öppningsspåret och första singeln ”East of Midnight” kastar dig 30 år tillbaka i tiden till gammal god Styx-form. Det är jättesnyggt och lägger ribban och skulle lätt ha varit en topp 3-låt på ”Kilroy Was Here”. Efterföljande ”With All Due Respect” är lite småknasig och som låter som om Jack Black skulle ha gjort en låt till just ”Kilroy Was Here” (eller Styx-plattan Cyclorama 2003 som DeYoung inte medverkade på).
Den höga standarden fortsätter på snygga och småsuggestiva ”A Kingdom Ablaze”, som för tankarna till ”Pieces of Eight” från 1978. Sedan faller DeYoung tyvärr ner i musikalfällan igen i pompösa ”You My Love” innan Jim Peterik sätter sitt avtryck i plattan med ”Run For the Roses”. Det tar inte ens tio sekunder innan man förväntar sig Toby Hitchcocks röst i Pride of Lions. Peterik har varit med och skrivit hälften av låtarna på plattan, och det har ännu inte sagts vilka det är – men här är det verkligen inget snack om saken (och öppningsspåret är heller ingen vild gissning). Det är ingen superlåt, men den är väldigt Peterik-stabil, som Dr. Alban skulle ha uttryckt det.
Sedan kommer plattans höjdpunkt. Ett supersnyggt piano som för tankarna till signaturmelodin för TV-serien ”Snobbar som jobbar (för oss som är så gamla) korsat med det bästa från City Boy och 10CC. ”Damn That Dream” heter låten, bless that song, säger jag. Därefter bjuds vi på halvballaden ”Unbroken” som återigen doftar 100% Jim Peterik. Lär bli en av årets favoriter för alla AOR-fans. Efterföljande ”The Promise of This Land” startar fastsurrad på botten av musikalträsket men tar sig helt oväntat efter 90 sekunder upp ovanför ytan och förvandlas till något som ändå för tankarna till gammal riktigt god 70-tals-Styx (med tillhörande snygga körer).
DeYoung har tydligt uttryckt sin kärlek till The Beatles, och ”To the Good Old Days” är en duett som han har skrivit tillsammans med ingen mindre än Julian Lennon. Tyvärr är den dock så intetsägande att man gäspar sig igenom detta skivans svagaste spår. Avslutande ”A.D. 2020” är givetvis en snygg flirt med ”A.D. 1928” och ”A.D. 1958” från Styx ”Paradise Theatre”, och den känns i detta sammanhang som något av en försoningssång.
Trots de två dipparna, musikaldoftande ”You My Love” och Lennon-duetten, gör glädjen över att ha fått tillbaka en gammal hjälte att jag sätter en finfin åtta på detta album vilket placerar Dennis DeYoung på min topp 3-lista hittills i år. Vem hade kunnat ana det? Så vad sägs om att slå en signal till Tommy Shaw och James Young och gräva ner stridsyxan en gång för alla? Men först vill vi givetvis höra ”26 East: Volume 2”.
Artist: Dennis DeYoung
Titel: 26 East: Volume 1.
Genre: Melodiös rock.
Bästa spår: Damn That Dream.
Skivbolag: Frontiers Music.
Betyg: 8/10.
Releasedatum: 2020-05-22.
Av Tony Johansson