One Desire – Midnight empire
Finland, de tusen sjöarnas land, vodka, självmord, bastubad, backhoppning, spjut, rally, hembränt, Formel 1, knivsamlingar, och självklart melodiös hårdrock. Brother Firetribe, Reckless Love, The Rasmus, The Magnificent, Leverage är några som framynglats, och nu kan vi addera One Desire. Dessa finnar släppte sitt bejublade debutalbum 2017. Musiken gick unisont hem i såväl a.o.r.-stugor som hos kritiker.
Jag såg gruppen 2018 på Frontiers rock Sweden. För mig var de det stora utropstecknet. Klyschiga, absolut, parodiska, definitivt inte. Förstlingsverket sjöd av kvalité samtidigt som musiken inte blev jämntjock, eftersom de behärskade tyngre saker såväl som ren a.o.r. Variationen blev därför ett adekvat verktyg. Musiken bars majestätiskt upp av den relativt accentfrie Andre Linman som dessutom äger en rejäl pipa.
Tre år har passerat sedan dess, nu knackar uppföljaren på slottsporten. Precis som på debuten chockstartas processen med en inledning som skulle kunna besitta Kilimanjaro. Då var det ”Hurt”, nu är det ”Shadowman”. Det vilar dock något Trumpskt över det hela. Å ena sidan sätts kvalitetsribban så högt som det bara är möjligt, å andra sidan kan man då inte bli annat än besviken, om inte fler låtar når upp till steget under. Tyvärr blir diskrepansen mellan världsklass och lite över standard alltför tydlig. Det innebär att inledningsspåret ”Shadowman” kommer att inta någon av årets fem bästa låtar, vilket de andra är ett halvt ljusår från.
Densamma sätter tonen för vad som komma skall, det vill säga mer musik typ White Sister. Både på debuten och uppföljaren blir man aningen lurad på konfekten. Resten av materialet på de båda plattorna går inte riktigt i samma stil som dem, en form av fake news. På debuten fanns det ändå låtar som ”Apogalize”, ”Turn back time”, ”Straight through the heart”, och ”Whenever I´m dreaming” vilka ”Hurt” kunde stå bekvämt lutade mot.
En annan konkret skillnad är blandningen mellan tyngre som lugnare låtar. Jag ser framför mig hur Frontiers inre krets subtilt säger ”helst inte för snabbt” till bandet, och istället ber dem snällt slipa ner hårdrocksembryona som ”Buried alive” för att fullt ut fokusera på aoren. Om så inte är fallet så har One Desire gjort ett dysfunktionellt felval. Att generera fler lyssnare, bygger på att kunna attrahera såväl a.o.r.-folket som hårdrocksnördarna. Det gör man inte genom att indirekt utrota variationen till något homogent polerat.
Förutom inledningsspåret så finns det några andra låtar som höjer sig över mängden. Den Stairway to heaven inspirerade ”Through the fire” tillhör en av dem. ”After you´re gone” och ”Down and dirty” är två andra ytterst smittsamma a.o.r.-skapelser. Ett utav albumets skönaste riff återfinns i ”Heroes” en sylvass Fair Warning pastisch där vers och refräng synkas optimalt. På tal om riffande, i såväl ”Battlefield of love” som i ”Killer queen” är de i paritet med ”Heroes”. Dock får jag en krypande känsla att de skulle kunnat vara exceptionellt bra, om man lagt ner ytterligare finslipning på refrängerna.
Om ”Shadowman” är kronan på verket, så är avslutande balladen något som katten dragit in. På en ”enerverande-skala-dessutom-ballad”, hamnar ”Only when I breathe” långt ner. Bräkandet får ett walliskt svartnosfår att framstå som stum i jämförelse. ”Godsend extasy” är inte riktigt i paritet med ovan nämnda, men ändå lite för för upprepande för att kunna avnjutas utan att vecka pannan. Sjunde låten ”Rio” kan väl enklast kategoriseras som standard. Som sagt, det som skulle kunnat vara ett av årets bästa album, lyckas inte fullt ut. Eftersom det ligger något ofullständigt över det hela, typ Londondimman, fast över Grozny.
Dock känns det ändå, detta till trots, att bandet steppat upp musikaliskt och tightat till sig. Det borgar för att tredje plattan kan vara den som tar finnarna till nästa nivå, och då pratar vi H.E.A.T, Dynazty, Gathering of kings, Treat och Nightflight orchestra kvalité. Att jag delar ut en klockren 8, trots ovanstående hackande, kan tyckas aningen motstridigt. Men som sagt albumet är ändå så bra, samtidigt som produktionen är årets rakbladsvassaste skapelse. Det uppväger sprickorna i fasaden, som sagt, det finns ju grader i helvetet.
Band: One Desire
Titel: Midnight empire
Genre: Melodiös hårdrock-a.o.r.
Skivbolag: Frontiers Music Srl
Releasedatum: 22 maj 2020
Bästa spår: Shadowman, Heroes, After you gone
Betyg: 8/10
Mats ”Hammerheart” Widholm
