Oktober månad är här, och bortsett från höstmörker innebär det nya releaser. Och ett av banden som släpper nytt den här månaden är danska Black Oak County. Ska man tro infon som finns om Black Oak County på internet så kommer de från Esbjerg och grundades år 2012, alltså snackar vi om ett band med över 10 års erfarenhet. År 2016 (eller var det 2017?) släpptes självbetitlade debutalbum och år 2019 kom andra albumet Theatre Of The Mind. Som det här albumets titel tydligt lyder så är det tredje i ordningen.
Utgår man ifrån soundet i de två äldre albumen samt singlarna som släppts fram till nu skulle man kunna konstatera att Black Oak County hör till vad man kallar butt rock borta i USA. Alltså är deras musik rent tekniskt någon slags moderniserad hårdrock med inslag av alternative rock, grunge och heavy metal. Dock kan det även finnas spår av blues, stonerrock och sydstatsrock, så rent musikaliskt är detta väldigt amerikanskt.
Jag har hört den här typen av musik så mycket att jag kan uppfatta det mesta som genomsnittligt. Alltså kan jag inte låta bli att vara skeptiskt när ett nytt band i genren dyker upp. Är väldigt säker på att många känner samma sak. Den här typen av musik har varit populär sedan sent 90-tal och början på 2000-talet, då band som bland annat Creed, Puddle Of Mudd, Nickelback och Staind blev väldigt stora. Och vi vet vad som händer varje gång det går väldigt bra för någon, kloner börjar dyka upp i mängder för att snabbt casha in på hypen som byggts upp.
Må ha varit skeptisk (som sagt), men med tanke på att de äldre albumen hade några minnesvärda guldkorn var jag ändå beredd att ge det här albumet en chans. Vad har jag att säga om Black Oak County och III. Här nedanför kommer mina synpunkter.
Albumet inleder med Crossed The Line som går rakt på sak direkt. Här är det inte snack om något intro eller nånting. Sång, gitarr och allt det andra dyker upp redan i första sekunden och lyssnaren kan eventuellt bli chockad. Är detta den önskade effekten har Black Oak County lyckats väldigt bra, såvida man inte följt bandet och upptäckt att Crossed The Line finns redan nu som singel. Låten är ös från början till slut, men tyvärr trillar det mesta av den bort från hjärnan ganska snabbt eftersom nästan ingenting i den känns särskilt minnesvärt. På plats två har vi Camouflage som sänker tempot ett snäpp och känns smått bluesig. Refrängen är ganska okej och vissa körer i bakgrunden är rätt lyckade, men det mesta låter fortfarande väldigt genomsnittligt i mina öron.
På plats tre har vi kanske albumets första höjdpunkt eller åtminstone nånting i närheten av en höjdpunkt. Nämligen Save Your Breath. Verserna kan påminna smått om någon av Nickelbacks hårdaste dängor och refrängen är väldigt lyckad. Därefter kommer Boom Boom Baby som med sina 2:50 minuter är albumets kortaste spår och den innehåller gästsång från Nicklas Sonne (Defecto, Evil Masquerade etc.). Saknade man ett gitarrsolo så lär man finna ett här, även om det är ganska kort. Om jag får säga mitt så håller Boom Boom Baby inte riktigt samma standard som förra, men är ändå helt okej. Tyvärr känns gästsången onödig eftersom den är så diskret att man inte ens tänker på att den finns.
No More är albumets femte spår och som det fyra förra är det i princip ös från början till slut, men jag måste lägga till att strukturen här är lite mer spännande och genomtänkt. Det finns några tydliga moment och gitarrsolot är lite av en fullträff. Dock känns det mesta i den ganska genomsnittligt. Efter det kommer albumets första halvballad i form av Enemy, den kan uppfattas som en välbehövlig paus efter allt ös och även om strukturen är ganska förutsägbar går den inte att ogilla, en formell som fungerar jämt helt enkelt.
Därefter har vi sex låtar till och de enda som i mitt tycke är värda att uppmärksammas här är Timebomb och kanske Wake Up. Dessa bjuder på rätt feta riff och ljusstunder i både vers och refräng. Allt annat känns genomsnittligt och icke minnesvärt i min mening. III avslutas med balladen Broken Window som bokstavligen kommer från ingenstans och är albumets svagaste punkt då den känns oinspirerad, hastigt skapad och tillför i princip ingenting.
Jag kan förstå på sätt och vis att III marknadsförs som en återgång till form av skivbolaget eftersom sångaren/gitarrisen Niels Beier är tillbaka och man har försökt skapa nånting fräscht genom att låta både Beier och basisten René Kristensen agera sångare. Men tyvärr räcker det inte hela vägen, det låter modernt men inte särskilt nyskapande eller fräscht. Det mesta låter som sagt väldigt genomsnittligt, till och med bästa spåren är inte tillräckligt minnesvärda för att spelas regelbundet och jag måste säga att produktionen känns en aning svajig och obalanserad. Det sista är rätt chockerande eftersom det är Nicklas Sonne som står för det, och vi som är insatta vet att vi snackar om en monsterproducent som gjort väldigt bra ifrån sig vid flera tillfällen.
Vill inte låta för negativ då vi snackar trots allt om ett band med duktiga musiker. Det finns mycket potential här och jobbar Black Oak County vidare med att utveckla sitt sound kan det bli riktigt bra. Men III är inte deras bästa skivsläpp hittills. Självbetitlade debutalbumet och Theatre Of The Mind innehåller fler guldkorn. Albumet släpps om knappt tre veckor, men redan nu finns fyra låtar som singlar på Spotify. Gå gärna in och lyssna och avgör själv om du tycker det är värt att vänta på releasen.
Band: Black Oak County.
Titel: III.
Genre: Alternative/modern hard rock.
Skivbolag: Mighty Music.
Releasedatum: 25 oktober 2024.
Lucas LMZ Zimmermann.
