Skivrecension: Axe – Final Offering

Axe släppte deras självbetitlade debutplatta för exakt 40 år sedan. Året därpå kom ”Living on the edge”, men det var först med deras tredje release, ”Offering” 1982, som det började röra på sig (låten ”Burn the city down” är fortfarande en av deras topp 5-spår).

I juni 1983 kom fjärde albumet, ”Nemesis”, och då fick även en 17-åring från Huddinge upp öronen för bandet med ett (i ärlighetens namn) betydligt tuffare namn än sound. Men jag dyrkar fortfarande plattan och har den konstant på min lista över tidernas 5 mest underskattade melodiösa hårdrockplattor.

1984 var de förband till Mötley Crüe på deras USA-turné för ”Shout at the devil”, men samma sommar fick allt ett abrupt slut när bandets frontperson – gitarristen, sångaren och låtskrivaren Bobby Barth – var med om en bilolycka där radarpartnern och bandmedlemmen, gitarristen Michael Osbourne, tragiskt omkom och Barth fick svåra ryggskador (ett kusligt sammanträffande är att gruppen de turnerade med det året var med om en nästan identisk händelse några månader senare samma år när Vince Neil kraschade sin bil och Hanoi Rock-trummisen Razzle dog).

Barth anslöt sedemera till Blackfoot som gitarrist innan Axe återförenades med plattan ”Axe V” 1996. Fyra år senare kom ”The crown”, som jag trodde skulle bli detta sorgligt bortglömda bands sista. Men 19 år senare så är det alltså dags igen. Och med tanke på titeln på deras sjunde album, ”Final offering”, får man gissa att detta är bandets svanesång. Och om så är fallet är jag så oerhört glad över att mina förväntningar och förhoppningar infrias.

Öppningsspåret “Born to lose” är finfin sydstatsrock i Blackfoots och Lynyrd Skynards anda. Jag har personligen lite svårt för just sydstatsmusiken, men detta är svängigt som fan.

”Bad romance” är som ett mognat ”Nemesis”-spår korsat med Bon Jovi. Strålande.

“Fire and stone” låter överraskande nog gammal Scorpions. Är vi säkra på att det inte är Uli Roth som bänder strängarna?

”Land of our fathers” är återigen sydstatsrock med en touch av ”Nemesis”.

Sedan kommer tyvärr en liten svacka i mitten av plattan. På “Make a dream (last forever)” försöker man sig på en mer progressiv inriktning, men resultatet skulle kunna vara en rätt seg B-sida på en singel med Asia eller Yes. Efterföljande ”Money” är däremot bara klassisk utfyllnad. Väldigt tradig och trist rock.

Efter denna svacka återhämtar sig bandet. ”Old scratch” är en långsam rockrackare som är väldigt skön och har väldigt snygga körer (hela plattan har för övrigt väldigt snygga och proffsiga arrangemang).

Sedan kommer den. ”Road to Damascus”. Jag är knockad. Det låter förmodligen dammigt som attan om jag säger 60-tal, Percy Sledge och Procol Harum. Men jävlar i min lilla låda vad förtrollande detta är. Utan att tveka utser jag denna till årets hittills bästa låt, alla kategorier. Förmodligen det bästa jag har hört sedan ”Wonder days” med Thunder 2015.

I “Where will you run to” är vi tillbaka i 80-talet. Det är nästan schlagervibbar – och det är i detta fall positivt.

”Ty ochen’ krasivaya” är precis som titeln antyder supermärklig. Låter som en one hit wonder presenterad av Clabbe 1981. Titeln betyder ”du är väldigt vacker” på ryska, och… eh… den är bra!

”Years slip away” är sedan en oerhört snygg, akustisk avslutning.

Reflektion kolon, som Percy Nilegård skulle ha sagt: ”Final offering” är en oerhört solid och vacker sorti för ett band som hade varit värd ett betydligt bättre öde. Och som förmodligen hade fått det om det inte hade varit för den där ödesdigra bilfärden för 35 år sedan. Och ni som ännu inte har upptäckt dem behöver faktiskt inte ta vägen till Damaskus för att bli frälsta. Det räcker att ni hänger på låset 20 september – och förladdar med fantastiska ”Nemesis” från -83 innan dess. Eller varför inte live-dvd:n inspelad på Sweden Rock 2012?

Är man ett hardcore Axe-fan så är alternativet för skivspelaren det givna valet. En dubbel-lp i blå/vit/svart-färgad vinyl som endast släpps i 500 numrerade ex! Och då får man dessutom det exklusiva bonusspåret ”Southbound whistle” på köpet. Och eftersom jag inte fick med den i min recensionslänk så blir mitt formatval busenkelt.

Tack för allt, Bobby Barth. You fuckin’ rock, man!