I pressreleasen av denna platta står det att ”Only One Woman” är en av Aliens mest ikoniska låtar. Det har verkligen stört mig i snart 40 år att vissa på riktigt tror att denna rätt kassa cover är en Alien-låt. Originalet av The Marbles (Graham Bonnet) är fantastisk. Det är däremot inte Aliens version. Och jag fastnade inte för bandet i övrigt heller när det begav sig, så jag kan erkänna att det fanns en viss uppförsbacke när jag skulle bedöma deras nya platta. Men jag blir faktiskt positivt överraskad på det stora hela. Åtminstone låtmässigt.
I öppningsspåret och singeln ”In the End We Fall” möter Dios ”We Rock” Ozzys ”Bark at the Moon”, med en betydligt melodiösare refräng. Och det här är faktiskt riktigt bra. ”If Love Is War” för istället tankarna till Zeno, och det är ju aldrig fel.
”Aiming High” är däremot betydligt mer slätstruken, verserna lovar gott men brygga och refräng är rätt tradiga. ”Strange Ways” erbjuder inget nytt, men det är helt okej i Whitesnakes sena 80-tal, och här är refrängen betydligt bättre än verserna.
I ”We Are Living” möter Blackfoots 80-tal Phenomena och Axe. Ja, ni fattar, det kan liksom inte gå fel. Helt klart plattans höjdpunkt. Efterföljande ”I Belong to the Rain” skickar dig tillbaka till Rainbows Joe Lynn Turner-era. Det är drivet och bra, med ett snyggt solo.
Plattans ballad ”I Remember” är ett försök till Journeys ”Who’s Crying Now”, men den är några mil därifrån. I ”Signs” möter vi på nytt Axe (ett av mina favoritband) i refrängerna, och det är inte alls oävet. Bra till och med.
”Fall in My Arms” är helt helt okej, men sedan händer något. Man brukar säga ”kill your darlings”, men här blir det snarare ”döda utfyllnaden”, för de fyra sista låtarna känns ärligt som ett sätt att ge ”valuta för pengarna”. Semiballaden ”Coming Home” är plattans svagaste spår, och ”Hearts on Fire” påminner i refrängen lustigt nog om Hammerfalls låt med samma namn, utan att ha något av den vitaliteten, och avslutande titelspåret ”When Yesterday Comes Around” (den korta, instrumentala ”Awearness” borträknad), är en släpig gäspning där man som mest hade behövt en låt som avrundar plattan med pigg käftsmäll.
Sedan kommer vi till det största problemet: produktionen. Jag kan inte dra mig till minnes när jag hörde en så saggigt mixad platta senast. Trummor och keyboards låter som om de har varit placerade i rummet bredvid inspelningsstudion, och basen hör man i princip ingenting av. Dessutom är ljudet som helhet platt och burkigt. Det är först vid tredje lyssningen som man ”vänjer sig”, men det är ju inte riktigt den nivån man har vant sig vid 2025.
Så kontentan blir att man inte lämnar plattan med ett leende, snarare besvikelse. Det är synd, för det här är bättre än jag hade väntat mig. Och jag väljer trots allt att ge ett bra slutbetyg baserat på de nio första låtarna.
Artist: Alien
Titel: When Yesterday Comes Around
Genre: Melodiös hårdrock
Bästa spår: We Are Living
Skivbolag: Pride & Joy Music
Releasedatum: 2025-03-21
Av Tony Johansson
