Det har tagit ett tag och mycket vatten har flytit under broarna, men inför IV har Houston sett till att återigen samarbeta med Ricky Delin och med det tagit tillbaka soundet de hade på sin självbetitlade debut dessutom förädlat det. Fortfarande är det inspelningen av Dakotas Runaway som har spelats mest utav bandets inspelningar men i rättvisans namn finns det ett par låtar här som borde få lika många streams.
2017 släpptes senaste albumet III som låter Houston men är något mer gitarrbaserad dessutom lik sångaren Hank Erix soloalbum. En bra platta men inte lika bra som sina föregångare, vilka utgör en milstolpe inom nyare Svensk AOR, riktig AOR i min bok.
När jag för en vecka sedan satte mig i kollektivtrafiken på väg till jobbet för att lyssna på IV kommer jag på mig själv sittandes med ett leende brett som grodan bolls. Det är så här det ska låta! De fångar 80-talet som de ska med dagens teknik.
Berättandet är klassiskt, det är små berättelser i olika perspektiv utifrån människor det handlar både om kärlekshistorier, önskan efter något mer eller kanske hjältemod sedan spelar det inte någon större roll vad historien berättar när leveransen är så snygg som Houston och Hank Erix gör, körerna ligger perfekt mellan rythmsektion, gitarr och keyboard allt väl avvägt producerat av Ricky Delin.
Houston IV har inte ett dåligt spår men kanske sticker några spår ut liiite extra exempelvis inledande She Is The Night med sin sekvensersynth som får mig att tänka på Chigaco Bulls intåg på hemmaplan, alltså
introt till Alan Parsons Eye In The Sky. En grymt bra låt sex minuter lång som sakta byggs upp för att förlösas i ett kraftfullt deklarerande att She Is The Night den mest pompösa låten på plattan mycket tack vare uppbyggnaden.
När en skiva ska recenseras lyssnar jag alltid på den innan jag läst promotexten skivbolaget skickat med. Oftast hör man de tydliga referenser som nämns och min första tanke var Survivor! Vilket också nämns såklart i promoutskicket. Andra referenser som nämns är Foreigner och Journey men det är just Survivor som är den absolut tydligaste referensen på detta IV.
Heartbreaker har en duttande keyboard liggandes genom hela låten mer eller mindre hörbar där det som skapas runt keyboardisten Richard Hamilton skapar en klassisk AOR-dänga och mina tankar svävar iväg till Venice Beach i en flyktig tanke hur en video skulle kunnat se ut med en 80-tals MTV budget.
Senaste singeln från skivan heter Storyteller och är den låt med mest power, mycket tack vare valet av keyboardsound som lite slarvigt kan beskrivas likt det voiceboxsound Richie Sambora använder i Livin’ On a Prayer.
Carl Hammars gitarr får mig verkligen att tänka på Frankie Sullivan som i och för sig kan ta i lite för mycket när Survivor spelar live men på platta sitter allt precis där det ska med smakfulla fills och solon. Hammar presenterar detsamma och jag har bara postitivt att säga i Such Is Love har en spotlight skapats åt Hammar som kan briljera lite extra.
Bassisten Soufian Ma’Aoui har kanske ett roligare jobb i Reach som är en trio men i Houston får han koncentrera sig på att ligga stabilt och ihop med trummisen Oscar Lundström där båda förvisso kryddar med små bryggor i musiken men det är ju också det en rythmsektion ska göra och de gör det riktigt bra.
Avslutande Into Thin Air uppfattas till en början lite anonym men har ett outroparti som lyfter hela låten med sin woa-woa-woa-kör.
Survivors – High On You, Foreigners – Say You Will och Journeys – Ask the Lonely är perfekta låtar som referens för Houstonsoundet och här valde jag medvetet låtar ifrån de största banden. Houston går med huvudet högt och förvaltar sin egna historia men också det arv de valt att presentera för oss. Om Houston släppt sina album 1983-1986 hade bandet inte bott i Stockholm utan Los Angeles och tillhört gräddan av band. Houston IV har soundet av en klassisk AOR skiva.
Titel: IV
Bäst: Hela plattan!
Genre: (riktig) AOR
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 8 oktober 2021.
Recension av Mathias Westman
