Clawfinger är ett band som har en speciell plats i mitt hjärta.
Debutalbumet Deaf, Dumb, Blind var bland de första skivorna som jag köpte för egna pengar. Klassiker som Warfair, Nigger, The Truth och Rosegrove
spelas fortfarande i mellanåt i mina högtalare.
Det är lite svårt att förstå att det har gått 19 år sedan grabbarna släppte sin senaste skiva. Bandet har turnerat till och från de senaste åren men ny musik har lyst med sin frånvaro fram till nu.
Clawfinger har alltid varit ett starkt politiskt band och på nya albumet finns flera tydliga politiska ställningstagande.
Scum som inleder hela albumet, är en rak passning till en viss person som bor på andra sidan Atlanten i ett stort vitt hus.
I låten Environmental patients tar Zak tydlig ställning i klimatfrågan och i Kill the dream tas konflikten mellan Israel och Palestina upp med en
tydlig passning till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Rent musikaliskt så har Clawfinger sitt tydliga klassiska sound. En hel del stenhårda riff med Zaks röst som inte har förändrats ett dugg på 20 år.
Det märks verkligheten stundtals vilket humör han är på när han skriver sina texter.
Skivans utan tvekan svagaste spår är A perfect day. Låten är en ren hip-hop låt vilket inte är Clawfinger för mig samt att det är en genre som jag har svårt för.
Men summa summarum är Before we die en fullt godkänd comeback skiva. Den när inte upp till de första plattornas kvalitet men det är fullt godkänt.
Nu får vi bara hoppas att inte dröjer lika lång tid innan nästa platta kommer. Men känner jag Zak Tell rätt så kommer det mer arga texter inom en inte allt för avlägsen framtid.
För i den värld vi lever i just nu finns det en klar
potential att det kommer mer musik från Clawfinger ganska snart.
Av Ulf Romedahl.
