Foto: Peter Bjoens
Clawfinger släpper skivan Before We All Die imorgon och jag fick chansen att prata med Bård förra veckan om hur det var när de slog igenom och hur det känns att landa i den nya världens politiska spel och känslan när fansen barn kommer på spelningarna!
Pauline:
Så, Clawfinger alltså?
Bård:
Ja, en gång till – 19 år senare.
Pauline:
Alltså, jag var ju tonåring när ni slog igenom. 15–16 år gammal och sprang runt och sjöng “Biggest & the Best” med mina tjejkompisar. Vi var tuffa, vi var jättecoola. När jag sen såg er på Ultimate Rockfest och Sweden Rock fick jag ett sånt lyckorus. Man väcker ju den där unga människan inom sig igen. Känner ni igen det? Att man hittar tillbaka på något sätt?
Bård:
När det gäller att spela in och göra en ny skiva var det verkligen så: “Jaha, var det så här? Fan vad kul.” Men live-delen har vi ju gjort i alla år. Förutom 2013 har vi spelat hela tiden, för att vi tycker att det är jävligt roligt. Man blir som ett barn på scen. Det är den ultimata egotrippen – man har skrivit en låt och så står folk där och lyssnar på den. Det är en stor egotripp, men också en jäkligt fin känsla.
Albumet däremot – det var ett tag sedan. Vi skrev en låt 2013, en 2018 och en 2020. Det gick trögt, vi fick liksom inte ur oss det. Men så blev det ketchupflaskan – trycker man till så bara boom. När vi hade fem låtar sa vår manager: “We have to release a new album before we die.” Och vi tänkte: ja, där är titeln. Sen spann vi vidare kring det temat i texterna – kring världen, allt runtomkring. Och så blev det det som det blev.
Jag är nöjd. Jag tror de andra också är nöjda med skivan. Vi gör ju det här på vårt sätt. Vi har till och med provat att göra en countrylåt, men det låter ändå Clawfinger. Det är så vi är. Det är inget man kan göra något åt – så vi kör på vår grej. Vi är också ärliga mot varandra. Man lägger ribban någonstans: det här är bra, det här är inte bra nog. Då får man jobba mer. Vi spelar boll tills vi har ett knippe låtar som känns rätt.
Pauline:
Ni har ju spelat ihop så länge, så det måste vara ganska familjärt? Så att ni vågar säga ifrån när något inte känns bra.
Bård:
Ja, det gör vi. Och det är bra. Så ska det vara.
Pauline:
Jag har suttit och lyssnat på skivan på jobbet idag. Får man säga att det låter lite mognare?
Bård:
Om det inte gjorde det hade det varit helt för jävligt. Man växer ju, oavsett om man är 30 eller 60. Man får mer livserfarenhet, och det påverkar hur man gör saker. Det är klart att det spelar in.
Pauline:
Det fanns ju en viss motvilja mot den hiphop -industriella stilen och språket ni använde. Hur upplever du att ni har förändrats sedan dess?
Bård:
När vi började var det ingen som gjorde det vi gjorde – så direkt politiskt, så rakt på. Och det var ingen som spelade gitarr som jag heller. När vi började jobba med nya skivan kände vi att det fortfarande inte är så många som gör det här. Det är rätt skönt. Vi drunknar inte i en massa andra band som låter likadant.
Pauline:
Just de här väldigt öppna politiska ställningstagandena som ni har gjort – det har ju handlat mycket om inkludering och jämlikhet. Det var väldigt aktuellt på 90-talet, men det känns som att vi verkligen behöver det idag också, med tanke på situationen.
Bård:
Ja, absolut. För mig, som har levt i några generationer och ser mig omkring, så känns det nästan som att utvecklingen går baklänges när det gäller mänsklighet. Man ser saker som påminner om hur det var på 1920-talet, med gamla rollmönster och tankesätt. Det tycker jag är skrämmande.
Samtidigt ser man vad som händer i USA, med Donald Trump och hur han uttrycker sig. Det legitimerar ett sätt att prata och tänka. Och då ser man politiker runt om i världen som tänker: om han kan göra så i världens mäktigaste nation, då kan vi också göra det. Och då blir allting extremt polariserat. Det är jävligt jobbigt att se, tycker jag.
Pauline:
Och där kommer ju faktiskt kulturen in – att man vågar ta ansvar och förmedla det här till publiken på olika sätt. Ni fick ju ganska mycket skit på 90-talet, bland annat för vissa ordval. Jag köper att det var provocerande, men jag tänkte aldrig så. Jag lyssnade på texten och förstod vad den egentligen betydde.
Tror du att det är likadant idag – att man letar efter detaljer och saker att haka upp sig på? På 90-talet var det mycket “du får inte säga det ordet” och “du får inte säga det där”. Man letade efter fel. Eller upplever du att man idag accepterar musiken mer som ett förmedlande uttryck?
Bård:
Det var enklare förut, tycker jag. Idag är det mycket hårdare och mer laddat. Vi känner till exempel att vi inte vill spela den låten längre – även om det är en antirasistisk låt. Det kan kännas som att man häller bensin på en brasa, att det bara exploderar. Och det var inte avsikten.
Avsikten var att provocera för att få folk att tänka kring rasism, från en annan vinkel. Men klimatet är annorlunda nu, och det är svårare.
Pauline:
Så det är kanske svårare att hitta språket för att förmedla det man känner?
Bård:
Nja. Jag tycker inte att vi håller tillbaka på den här plattan. Det vi menar, det säger vi. Zak, det är han som skriver majoriteten av texterna, och jag tror att han uttrycker exakt det han vill säga. Jag tror inte att han håller tillbaka någonting.
Pauline:
Ni har så roligt på scen. Hur lyckas man ha det så länge utan att det skaver?
Bård:
För att vi inte har spelat hela tiden. Det är nog det som är grejen. Nu åker vi ut på sommaren och spelar festivaler, och så gör vi några klubbgig resten av året. Det är inte så att vi är ute på turné i sju veckor i sträck längre. På 90-talet var det så. Då var vi ute hela tiden – turné, festival, turné igen. Till slut blev man som en robot. Man stod där och spelade, men kunde tänka på helt andra saker samtidigt. Det var inte alltid den där glädjen fanns kvar.
Nu är det mer balanserat. I somras var det som mest tre spelningar på tre dagar, annars en eller två. Sen är man hemma igen några dagar innan nästa gig. Den balansen gör att man faktiskt har glädjen kvar när man står där.
Pauline:
Det är ju en speciell bransch att vara i. Man träffar tusentals nya människor varje år. Hur gör man för att hitta det genuina i de relationerna? Är det svårt att veta vilka som vill träffa dig för att du är känd och vilka som faktiskt vill lära känna dig?
Bård:
Jag förstår vad du menar. Efter klubbgig går vi ofta ut ganska snabbt och står vid merch-bordet och pratar med folk i kanske två timmar. De har betalat för att komma och se oss, och då tycker jag att vi är skyldiga dem det. De flesta fattar ju vad det är. Det är ett möte i den stunden. Men ibland träffar man någon igen och igen och igen, och då kan det faktiskt bli en vänskap. Vi har folk som vi har haft kontakt med ända sedan 90-talet. Så det finns relationer som har vuxit fram genom bandet.
Pauline:
Det måste vara speciellt också – att ha fans som har varit med sedan dess och som kanske tar med sina barn på era spelningar nu. Det är ju generationsöverskridande.
Bård:
Ja, det är det. De som var unga 93, 94, 95 – de har ju vuxna barn nu. Och så tar de med dem. Det är ganska häftigt att se.
Pauline:
Hur får ni ihop det med privatlivet? Det är ju ändå ett kändisskap. Hur lyckas man ha en trygg hemmadel i det?
Bård:
För min del är det ganska lugnt. Jag kommer från en liten stad i södra Norge och är fortfarande bara Bård där. Folk tycker det är kul att jag spelar och frågar hur det går, men det är inget konstigt.
Vi är heller inte så stora att det blir något problem i vardagen. Jag har aldrig känt att jag måste hantera det på något särskilt sätt. Det är rätt odramatiskt, faktiskt.
Pauline:
Med den nya skivan – jag tycker att det låter mognare, men samtidigt lite skitigare i gitarrerna. Det känns mer rock och metal än tidigare. Var det något ni tänkte på när ni byggde låtarna?
Bård:
Nej, det var inget medvetet. Det är inte så komplicerat. Är det en bra låt så är det en bra låt. Låter det bra, då kör vi på det. Vi följer ingen plan om att vi måste göra en platta i en viss stil. Det som kommer ut och känns bra – det är det vi gör.
Pauline:
När ni skriver låtarna – samlas ni eller skickar ni mycket fram och tillbaka?
Bård:
Vi skickar fram och tillbaka. Jocke sitter uppe i Arvidsjaur, Zak är i Stockholm och jag sitter i Norge. Vi skickar filer mellan oss. Det finns så bra verktyg nu att det går snabbt när man har en bra idé. Man får något, jobbar vidare och skickar tillbaka. Det funkar faktiskt väldigt bra.
Pauline:
Det har ju kommit en del recensioner och tankar kring skivan. Hur upplever du att den har tagits emot? Känner du att folk har greppat den?
Bård:
Alltså… jag är nästan lite chockad över hur bra recensioner vi har fått. Det är 10 av 10 på några ställen, 9 av 10, 8 av 10. Några sexor och femmor också såklart – så är det ju alltid. Men överlag är jag jättenöjd. Jag trodde nästan att folk skulle tänka: “Jaha, några gamla gubbar som släpper en skiva igen.” Att det bara skulle passera. Men det har gått jävligt bra. Jag är positivt överraskad, faktiskt. Vi får se hur det landar i längden, men hittills känns det riktigt bra.
Pauline:
Då kommer det väl någon brasiliansk metalrecensent och tycker något helt annat, hahaha.
Bård:
Ja, exakt. Det finns alltid någon.
Pauline:
När jag fick reda på att det skulle komma en ny skiva blev jag verkligen så här: “Fy fan vad kul.” Och jag tror att många kände så. Ni fyller ett tomrum – det är inte så många som gör den här typen av musik.
Bård:
Nej, det känns lite så. Och det ska vi vara glada för! Absolut!
Pauline:
Personligen tycker jag att det är en fantastisk platta. Det är verkligen Clawfinger – och det är så skönt. Samtidigt hör jag en mognad. Jag har ju också blivit äldre och förhoppningsvis utvecklats som människa. Så det är häftigt att höra att man på något sätt har vuxit tillsammans. Den mogenhet jag hör i musiken stämmer med den jag själv känner.
Bård:
Det är fint att höra!
Pauline
Stort tack för att jag fick chansen att prata med dig. Ha en fin kväll och ta hand om dig!
Bård:
Tack själv! Ha en fin kväll!
Jag tänker efter vårt samtal på hur mycket drama vi har omkring oss. Allt från krig i vår närhet till Kanada som fuskar i Curling. Det är en märklig värld vi lever i och på något sätt tror jag att Clawfinger många gånger sätter fingret på just det. Vilket fokus vi har men samtidigt bjuder de på sig själva så att det är lättare att hantera de tunga delarna. Så jag rekommenderar att ni lyssnar på skivan nu när den landar och att ni går och ser dem när ni får chansen i år för det är värt det. 100% värt det!
Foto: Peter Bjoens