I bandets presentation på Nuclear Blasts hemsida står det ”Since the release of their first album in 2018 the band toured most of the planet”. Jag läste först ”tortured most of the planet” och tänkte att det lät helt korrekt.
Det är massor med elektroniska ljud albumet igenom. Det är fullt med passager där man spelar så snabbt man kan, men i olika riktningar så det mest bara blir en effekt som gör mig lätt sjösjuk, förbannad och litet hungrig. Ingen vinnande kombination i min bok.
Inledningslåten Become Nothing inleder med att visa Cabals förkärlek för att leka med att använda än den ena, än den andra högtalaren. Något som brukar kännas effektfullt, men som inte gör det. Ljudet är extremt industriellt och distat och sången upplever jag här som grötig. Under andra spåret Redemption Denied ändrar jag dock åsikt. Sången är inte grötig, det låter mer som att sångaren har alldeles på tok för mycket saliv i käften. Det finns dock en del rytm och melodier här och var som jag uppskattar, men som sedan förstörst totalt av bandets önskan att spela jättefort när det faktiskt, ofta, inte ens passar in.
Ja, jag inser ganska snabbt att vad än Cabal håller på med, så är det inte för mig. De kallar det ”Deathcore”, men med dagens alla subgenres är det nästan omöjligt att sluta sig till vad det skall betyda. Det låter som någon slags teknisk industriell metal för mig, vilket aldrig riktigt varit min grej. Jag erkänner villigt att de är skickliga musiker, och att för den som uppskattar sådant de håller på med är jag säker på att den här skivan kommer fungera utmärkt.
Det värsta för mig är inte heller kaoset i sig, utan att ibland, när de nästan lyckats fånga mig så tappar de mig genast igen. Som i No Peace där de precis innan mitten saktar ned och får en helt annan tyngd och genomslag, för att sedan återvända till omotiverat kaos och de laserliknande ljud de älskar så högt.
Det är inte förrän med Snake Tounges, spår 10, som de faktiskt genuint får mig ombord. Det finns en tydligare rytm och för tanken till en mörk dansklubb i det sämsta slumorådet i en framtidsstad. Det kanske låter som en elak beskrivning, men jag gillar det och rycks med i soundet.
Den tveklöst bästa låten är Beneath Blackened Skies där de har lånat in Alan från bandet Distant på sång. Låten är genuint tyngre och mörkare än de andra låtarna, betydligt mer black metal och med en del growl så djupa att man ryser längs hela ryggraden.
Den sämsta låten är lika tveklöst den sista, Sort Sommer. Den innehåller rap, vilket helt enkelt inte fungerar och får hela låtens trovärdighet att vandra samma väg som de sämsta nu-metal banden när nu-metal fortfarande var nytt och ibland nästan intressant.
Sludpläderingen blir alltså, den som tycker om modern metal, supersnabbt spel som inte riktigt passar ihop blandat med laserljud och saliverande sång, kommer att älska den här plattan.
Själv vill jag bara slåss eller gå och äta något efter detta.
Artist: Cabal
Titel: Everything Rots
Genre: Deathcore
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2025-03-21
Betyg:
