Mascot Records
Release: 2020-10-30
Black Stone Cherry är inga nybörjare inom musiken. Redan 2001 startade bandet upp och 2003 kom första albumet Rock N ´Roll Tape ut och bandet började märkas bland rockscenens fans.
Nu har bandet gjort sitt åttonde studioalbum och de som gillar bandet kommer antagligen gilla det här släppet.
Skivans första spår Ringin´In My Head startar upp med en stenhård nästan Old School Rock med en modern tyngd. Det finns en underliggande rythm n ´bluesmelodi där som bara ger en extra dimension till det härligt skramliga som är Black Stone Cherry. De bygger vidare i låt nr två, Again där den öppna highhaten skramlar igång låten som har en något släpigare känsla. Den är mer avskalad än första låten och refrängen har ett skönt, något tystare parti som lyfter de skramligare partierna. När vi går in i låt nr 3 Push Down & Turn driver basen igenom hårt och den distade gitarren ligger som extra takthållare som får hela låten att gunga lite extra. When Angels Learn To Fly är albumets första lugnare spår. Det är en skön känsla att höra Chris Robertsons riviga röst steppa upp och pressa fram ett rejält känslosamt spår. Live This Way som följer upp som spår nr 5 är ett riktigt skönt men ganska enkelt hårdrocksspår. Inget fel med det alls men låten känns något mer mainstream än vad man kanske väntat sig. Spår nr 6 In Love With The Pain är också en lugnare låt men det här lugnet är lite mer New Jersey rock i stil med Bon Jovi och kanske lite Nashville. Även detta känns något för mainstream för att det ska passa in riktigt.
Så landar vi i låt nr 7 The Chain och det känns genast som att bandet hittade hem igen med det skramligare och råare ljudet. Här jobbar de upp nivåer av ös och väcker lyssnaren efter de något mer dämpade spåren. Sen kommer nästa ballad. If My Heart Had Wings och nu börjar det kännas Nickelback. Nog för att Black Stone Cherry gjort en del snygga lugna låtar innan men det känns som att det här albumet plötsligt gjorts rejält mainstream. Det här är en radioplåga med ett rent ut sagt mesigt solo som känns alldeles för hämtat från vilken som helst av ZTV:s s.k. hårdrockstimmar. Låt nr 9 börjar lovande med högt tempo och distade gitarrer som riffar rätt in i versen. Här kommer det råa fram som det var så gott löfte om i början av albumet. Det ligger några riktigt sköna, tyngre riff i kontrast till sången som då och då blir nästan glättig utan att ta något ifrån tyngden. Don´t Bring Me Down Har en galet skön klassisk rock feel. Det svänger, och då menar jag inte som Baloo utan mer åt svängande höfter och breda leenden! Kanske ett spår av den moderna sydstatsrocken de blivit kända för. De följer upp med Some Stories och här hör man Postgrungen direkt. Här berättas en story med rå musik och en riktigt snygg melodi med en del lager på lager jobb som lägger en tjock matta av svärta i bakgrunden.
Devil In Your Eyes startar upp med ett snyggt riff som lyfter in oss i en till lugn låt. Men här finns det en annan känsla än i de tidigare lugna låtarna. Texten känns väldigt personlig och musiken är betydligt tyngre. En riktigt snygg ballad.
Avslutet Keep On Keepin´ On andas sydstatsrock och det kan nog behövas efter rätt sorgliga ballad. Det här är en ganska lättsam låt som egentligen inte säger särskilt mycket men det är ett okej avslut. Man känner igen Black Stone Cherry och man avslutar med ett litet leende på läpparna.
Ljudproduktionen på det här albumet är grymt. Ljudet är välbalanserat och det märks att de jobbat mycket på nivåerna men frågan är om inte det här är ett album som skapats för att bli spelat på radion mer än något annat? Det är svårt att sätta ett högt betyg när det inte blir något riktigt genomgående sammanhang i albumet. Det håller inte ihop riktigt även om det finns några guldkorn.
Band: Black Stone Cherry
Titel: The Human Condition
Genre: Hårdrock/Postgrunge/Sydstatsrock
Skivbolag: Mascot Records
Releasedatum: 2020-10-30
Bästa låtar: Push Down & Turn, Some Stories
Betyg:

/P ”The Poser” Pousár