Accept är verkligen ett självgående lokomotiv som definitivt inte går att stoppa i första taget – trots att Wolf Hoffman är ensam lokförare efter att Peter Baltes valde att lämna bandet.
Too mean to die är bandets 16:e studioalbum – det femte i ordningen med Mark Tornillo bakom mikrofonen och jämför man soundet från de senaste skivorna så har inte mycket hänt. Det är som vanligt rakbladsvassa riff och återigen så är det Andy Sneap som står för den grymma produktionen.
Lite mer än tre år har gått sedan släppet av senaste skivan Rise of chaos som jag, i ärlighetens namn, tyckte var sådär. Då kändes det lite som att bandet gick på tomgång plus att det var den första skivan utan trummisen Stefan Schwarzmann och gitarristen Herman Frank som jag tyckte utgjorde en stark ryggrad i bandet efter att Accept startade upp på nytt med sin nya line-up.
Men om Rise of chaos gick på tomgång så har nu Hoffmann hittat nytt kol att mata in i lokomotivet för det känns lite som att han i nya Too mean to die vill bevisa för oss att han kan ratta det här tåget själv utan att behöva rådfråga någon och samtidigt få det att låta jävligt bra och undertecknad tycker att han har gjort det med bravur. Skivan innehåller snabbare riff än sin föregångare och bjuder in till mer allsång plus att sångaren Mark Tornillo verkar ha tagit sina texter in i 2020-talet, för allvarligt talat, aldrig trodde jag att jag skulle få höra en Accept låt om Kim Kardashian eller om folk som går och tittar i sina mobiltelefoner.
Skivan är jämn och välbalanserad såväl låtmässigt som tempomässigt. Balladen The best is yet to come får Tornillo att briljera och visa att han har en bra röst. Plattans enda riktigt stora frågetecken är spåret Samson and Delilah som är en instrumental historia som mest känns som utfyllnad och jag hade gärna sett att den hade strukits.
Bästa spåret är i mitt tycke The Undertaker som dyker upp som gubben i lådan på spår fem. Den låten har det mesta som en bra hårdrockslåt ska ha. Den är snyggt uppbyggd med det inledande riffet, som sen går över i Marks grymma text till versen, och som till sist mynnar ut i en allsångsvänlig refräng innan nästa vers tar vid. Här märks det att firma Hoffman/Tornillo hittat en grym arbetskemi tillsammans fast de inte är allra bästa vänner privat.
För att sammanfatta det hela så säger jag såhär; gillar man Accept i dess nuvarande form så kommer man även att gilla nya plattan Too mean to die.
Wolf har vid flertalet tillfällen viftat undan frågor om en återförening med Udo och det känns som att inspelningarna som är gjorda med honom finns där redan. Mark gör ett riktigt bra jobb som frontman och kan man ta det till sig så inser man att Accept håller sin hårdrocksfana väldigt högt. Så länge Wolf Hoffman vill och orkar hålla på att leverera på scen så vet man att det garanterat kommer komma fler grymma riff i framtiden från denna gudabenådade gitarrist.
Av Ulf Romedahl
Band: Accept
Titel: To mean to die.
Skivbolag Nuclear blast
Releasedatum 21-01-29
Bästa spår: The undertaker, The best is yet to come.
