Ny Skivrension: Eclipse – Megalomanium II.

När Kiss startade sin karriär under tidigt 70 tal hade de ett problem. Live var de fantastiska men de lyckades aldrig riktigt fånga den känslan på sina första studioalbum. Det var något som saknades helt enkelt. Sedan vet ni ju alla hur de fick den briljanta idén att släppa ett live album med lite magi från studion och på så sätt komma runt problematiken och från den dagen framåt började sagan på riktigt. Ja vi ska inte trassla oss in i den storyn för djupt men för mig har Eclipse varit i ungefär samma situation. Live fullkomligt blåser de mig av banan varje gång jag ser dem med energi, spelglädje, musikalitet, en fantastisk scennärvaro med Erik som självklar frontperson och en låtkatalog att ösa ur. Men jag har haft lite svårare för studioalbumen. Inte för att de är dåliga på något sätt tvärtom men den där energin och jäklar anamman har hållits tillbaka ett litet snäpp och produktionen har varit lite för polerad. Likväl varje gång ett inkommande mail har innehållit textraden ”Eclipse promo” har hjärtat börjat slå lite snabbare och man har knappt kunnat bärga sig att lyssna. Nu är vi där igen och denna gången med ännu mera Megalomanium vitsigt titulerad som nummer två.

Redan på skottdagen fick vi lyssna på första singeln ”Apocalypse Blues”. Den ligger också lägligt nog som spår nummer ett på albumet och jag måste tillstå att jag blev positivt överraskad redan på första lyssningen. Det kändes nämligen som att Erik hört mina böner och skruvat upp såväl trummor som bas ett snäpp. Och även gitarrsolot kändes lite ”fräckare” lite mer hårdrock än melodisk rock om ni kan förstå hur jag menar. Ja ni har säkert själva redan hunnit lyssna och skaffat er en egen uppfattning. Spår nummer två är också en av singlarna nämligen ”The Spark” och även här öser samtliga på med full kraft. Enligt Erik ”slår låten själv till i grunden med ett riff som är mer kladdig än ett Hubba Bubba-bubbla över ett 90-talsskägg. Låt inte referensen lura dig, den här låten innehåller en av våra tyngsta verser hittills, men den slutar i en Eclipse signaturrefräng som kommer att komma väl till pass på festivalerna vi spelar i sommar.” Ja bättre än så kan man inte beskriva det.

Falling To My Knees också den en singel är tre minuter rock av högsta kvalitet med stora hookar som funkat precis lika bra genom grillkvällarnas fester i sommarsolen som nu när höstens intågande bjuder in till kräftskivan på en inglasad altan. Ingen fest kommer bli stel och tråkig med den i spellistan! Spår fyra ”All I Want” är klassisk Eclipse rakt av. Inte plattans starkaste spår men en bra uppbyggnad inför albumets starkaste del som är på ingång.

För som spår nummer fem får vi en av gruppens kanske bästa spår genom karriären. ”Still My Hero” är enligt Erik till sin pappa som lämnade honom och hans bror alldeles för tidigt för tio år sedan. ”Vår pappa stöttade oss alltid i vått och torrt och körde oss över landet för motocrosslopp, till replokaler eller fester. Han är fortfarande min hjälte. Alltid”. En väldigt personlig text som får dig att stanna upp och verkligen lyssna. Jag lovar att ingen av er som hört låten har gjort så utan att bli berörd. Och det är det som gör den så speciell när man tänker igenom Eclipse karriär. För finns det en sak som jag känner gällande Eriks låtskrivande så är det att trots den höga kvaliteten så har vi aldrig riktigt fått lära känna Erik som person. Det har varit ösigt och riffigt, det har varit lugnare ballader med känsla men det har egentligen aldrig riktigt gått in på djupet. Nu visar Erik en helt ny sida och jag uppskattar verkligen känslan av ärlighet. Att det kommer direkt från hjärtat. Det här är något som alla kan ta till sig och göra till sin egen. Sin egen version men genom Eriks text. Jag vet att den här låten betyder mycket för Erik själv och jag är helt säker på att hans far är otroligt stolt över sin son däruppe bland molnen.

Så efter femton minuter med mer eller mindre ös så kommer albumets starka ballad. Ni som är fans vet att Erik är en mästare på rockballader. Och han gör ingen besviken denna gången heller. ”Dive Into You” känns också överraskande personlig även om jag inte har några belägg för det. Kommer bli en stor favorit när det är dags att släcka ner arenorna och ta fram ficklampa läget på mobilen. Magnus Henriksson lägger också ett vackert stämningsfullt solo som passar som handsken. ”Until The War Is Over” drar upp tempot igen. Även den en klassisk Eclipsare med framförallt en riktigt stark refräng. Dessutom med ett lite lekfullt nästan western inspirerat sound i verserna. Bra låt men ändå bara uppvärmning inför vad som jag nog vill beteckna som en av gruppens hårdaste låtar hittills!

Divide _Conquer börjar nämligen med ett stenhårt riff som självaste herr Hetfield hade varit stolt över. Låten är mer hårdrock än jag hört gruppen låta på väldigt länge. Solot lutar faktiskt hela vägen mot metal och hela låten får mig att gå igång totalt och sjunga för full hals samtidigt som armen kommer upp med det klassiska hornet skapat av pekfingret och lillfingret viftandes i luften. Här visar de att de visst kan lämna sin ”comfort zone” och istället röja istället för att ösa! Hoppas verkligen att den kommer bli en del av setlisten på kommande turnén för det här kommer bli en fan favorit utan tvekan!

”Pieces” som följer är tyvärr ett av albumets svagaste spår. Vill inte sätta sig alls. Inte dålig men här bara utfyllnad. ”To Say Goodbye” är bättre. Återigen är refrängen det som säljer spåret. Får nog svårt ändå att ta sig hela vägen till arenorna. Plus för snyggt solo dock återigen. ”One In A Million” avslutar och överraskar. Även här snackar vi mer klassisk hårdrock i soundet. Nästan lite mörkt vilket gör refrängen säregen och här är vi långt ifrån Hubba Bubbla bubblor utan här snackar vi Shake med lakritssmak och headbanging! Vilken avslutning! Jag måste säga att jag verkligen älskar när de visar upp den här tyngden! Precis vad jag längtat efter i alla dessa år. Tyvärr var det ju stopp här men kanske förhoppningsvis en fingervisning inför framtiden? Jag hade inte sagt nej.

Det tog som sagt ett tag innan Kiss hittade sina skivköpare. Eclipse däremot har haft en stor och lojal fanbase nästan från start. Utomlands är de nu riktigt stora och har fanclub:s som följer varje steg de tar. Till er vill jag bara säga att ni kan vara lugna. Megalomanium ll är klassisk Eclipse ända ut i fingerspetsarna. Som vanligt är samtliga instrumentalister fantastiska och en extra applåd till Magnus Henriksson som kanske inte alltid får den cred han är värd. Här lirar han mjukt, hårt, ösigt och med känsla om vartannat och det är bara att njuta av uppvisningen. Till alla oss (eller är det bara jag?) som så länge kämpat med albumen vill jag också ge lugnande besked. För här finns det lite speciella, det som sticker ut utan att för den delen ta över och förändra för mycket. Speciellt då som tidigare nämnts i låtar som Divide_Conquer samt ”One In A Million”. Och ett album som innehåller ett så satans starkt spår som ”Still My Hero” kan man inte annat än att ge med beröm godkänt och ställa sig i hyllningskören. Eclipse ni är alla mina hjältar och jag är otroligt stolt över hur ni just nu tar Europa med storm. Det här är Megalomaniumskt bra!

Tracklist: