Crazy Lixx har absolut förtjänat sin koppling till New Wave of Swedish Sleeze omnämnandet för att föra traditionen kring Sleezerocken vidare. 2025 låter väl bandet mer melodic rock/hårdrock och något mindre sleeze men fortsätter att leverera ännu en platta med bra kvalitet och blandning på ovan nämnda stilar.
Highway Hurricane, Who Said Rock n’ Roll is Dead är en riktig käftsmäll till start, precis så man vill att ett album ska starta. Förväntningarna är höga efter denna start, riffsäkert med stora körer i den senare åt Def Leppardhållet.
Med Little Miss Dangerous och Call of the Wild ges lyssnaren de kanske tydligaste sleezelåtarna ala klassisk Crazy Lixx, refrängerna fortsätter med stort manér. För mig är behållningen i Call of The Wild solot och tappingen som då och då dyker upp under låtens gång, ger mig lite Angus Young vibbar. Smaken som baken men kanske inte rikigt lika starka låtar som de två inledande. Inget gammalt Crazy Lixx fan borde hursomhelst vara besviken efter inledande låtar som Danny Rexon och gänget levererar.
Efterföljande Recipe for Revolution sänks tempot något till ett mer midtempo, riffet är lite gôtt tuggande och refrängen ger utrymmet till allsång. Även här får vi ett mycket schysst gitarrsolo samt innan det ett bassolo av Jens Sjöholm som är ganska diskret mixat så det passar in i låten. Om det är Chrisse Olsson eller Jens Lundgren som leverar gitarrsolot framgår inte av pressreleasen men hantverket hos gitarristerna går i alla fall inte klaga på.
Run Run Wild inleder med ett rikigt schysst riff men lyfter inte därefter inte riktig och känns lite väl upprepande. Refränger har de absolut i de flesta låtarna, refränger som är lätta att haka på men som låt är väl vare sig Run Run Wild eller efterföljande Midnight Rebels de låtar jag kommer återvända till.
Hunt For Danger är plattans radiohit, ett anthem som borde avsluta ett ordinarie liveset och i framtiden på nästa turné avsluta en hel show. Överhuvudtaget blir detta den överlägset bästa låten på skivan som verkligen står över alla andra låtar och är i en egen klass.
Efterföljande är en uptempolåt med driv men Final Warning får den otacksamma uppgiften att följa monsterlåten Hunt For Danger och förmodligen är det därför den för mig inte riktigt känns “up to par”. Faktum är att även sista låten Stick It Out lider nog av samma problem de hamnar båda i skymundan av Hunt For Danger men återigen är det schyssta solon som avlöser varandra.
Låtskrivandet har mer och mer gått åt Hård Rock och Melodic Rock hållet därför är känns det rätt att produktionen är mer städad än det tidiga Crazy Lixx och de låtar som har en mer sleeze approach hade nog vunnit på ett än råare sound, dock ska ju plattan också hålla ihop som en helhet. Med Thrill of the Bite får alla Lixxfans vad de önskar där soundet är en fortsättning på föregående Street Lethal och Two Shoots for Glory
Den absoluta toppen har jag pekat ut i recensionen och därefter finns ett par riktigt bra låtar, men den innehåller också ett par låtar som inte fångar mig utan att för den delen vara dåliga. Hunt for Danger kan nog mycket väl ligga som en topp tio låt när året är slut men som helhet blir det till slut godkänt.
Betyg:
Av: Mathias Westman