World Of Damage är aktuella med sin debut; Invoke Determination. Plattan släpps via WOD Records och bandet är ett Norskt Hårdrock/metal band. Även om detta namn är nytt, så känner säkerligen många igen namnet som står bakom konstellationen. World Of Damage är ett soloprojekt av Kjell Åge Karlsen (JORN, CHROME DIVISION). Inte nog med detta kända namn, så får vi flertal besök på plattan i form av gästartister, såsom Shagrath (Dimmu Borgir, Chrome Division), Roy Khan (Kamelot, Conception), Björn «Speed» Strid (Soilwork, The Night Flight Orchestra), Maurice Adams (BreeD, Enigma Experience) och Chris Clancy (Wearing Scars), för att nämna några
namn. Det är helt klart en snygg och bred ensemble av namn inom denna genre.
Plattan rullar igång med låten och första singeln som släpptes från plattan “I Will Not
Comform”, med gästande av Shagrath (Dimmu Borgir, Chrome Division) & Maurice Adams (BreeD, Enigma Experience). Vi möts av en rätt bra käftsmäll, elakt gitarrljud och snabba trummor. Det är en bra nerv samt bra kombo mellan melodiskt och distad sång på verserna. Trummor som stundtals går i 300, a la “Slipknot”. Refrängen får andas och lyfter samtidigt på ett naturligt sätt. Väldigt snygga byten i de olika delarna i låten, det finns både yta för “headbanging” och “sing a long”.
Invoke Determination, ett snyggt main riff och andra lekfulla riff förekommer. Lite rakare låt
än första spåret, vilket ger det lite mer bredd i början på skivan. Jag vet inte riktigt vad det är, om det är produktion, sången, låten i sig, men jag får lite “Firewind” känslor. På ett bra sätt dock. Stor och fet refräng, med bra power. Björn Strid visar på stor bredd, som vanligt. Efter två rätt stenhårda låtar, får vi andas lite mer i dynamiken i låt nummer 3, “The Petrol_The Life feat. Bernt Fjellestad”.
Låten öppnar med ett stilrent akustiskt plock som sedan möts av snygga melodiska gitarrer som sedan möts av tyngre “chugg” gitarrer. Hoppsan, här känns det som det “flörtas” hejvilt med Five Finger Death Punch, i låtens struktur, framförallt i vers och brygga men även refräng. Speciellt i versen låter det väldigt likt med markeringar som i “Wash It All Away” av tidigare nämnda band. Denna låt går tyvärr förbi mig rätt obemärkt, dels för lite väl för mycket “Five Finger” känsla, men refrängen lyfter inte riktigt som jag hade förväntat mig, den är lite för lik verserna.
Fire Burns My Name, snyggt intro riff, får direkt lite Zakk Wylde känsla på riffet samt
gitarrljudet från Ozzy´s platta Black Rain, utan att det plagierar eller låter för likt. Refrängen är helt klart en av de bättre på plattan, snygga melodier/körer. Helhetsbilden på låten knyts ihop bra, man får smakfulla gitarrslingor och en bra punch i refrängen. Här passar verkligen Björn Strids röst, både i de “elakare” partierna samt på refrängen där han får pipa iväg. Helt klart rätt sångare på denna låt. Björn visar gång på gång upp hur bred han är som sångare,
imponerande. Until The End Of Days (feat. Chris Clancy), riktigt bra tryck i både brygga och refräng, även om jag kan tycka de flyter in lite för mycket i varandra. En bra melodisk refräng, smakfull kombo mellan lite lätt distad sång och bra melodier. Breathe (Little Angel), här bröt det av rejält, lite oväntat! En större och vacker symphony inslag. Passar givetvis bra ihop med Roy Khan (tidigare sångare i Kamelot). Låten i sig är väldigt behaglig, snygga partier och lite mer laid back. Dock reagerar jag på att det kändes som vi bytte genre helt på plattan. Samtidigt som jag tycker låten är riktigt bra, så kändes
den lite malplacerad och väldigt “skriven” för gästartisten i fråga. Insanity (feat. Pål «Athera» Mathiesen), en låt mer åt de tidigare låtarna på plattan. Inte en
av de starkare på plattan, smått krystad i sången och allmänt slätstruken. Att låten är 6 minuter och 19 sekunder lång, gör det inte bättre. Lite väl lång för sitt eget bästa.
Cancel (feat. Bernt Fjellestad), plockar upp farten igen med bra driv i trummor och i
gitarrerna. Men den tappar fart väldigt fort då refrängen kommer, kanske den mest
intetsägande refrängen på plattan. Nu känner jag mig lite vilsen som lyssnare.
MEN, jag får direkt en käftsmäll i Unleash The Rage (feat. Thebon). Holy cow vilket riff.
Brutalt bra driv och growlet sitter som en smäck. Definitivt den tyngsta låten på plattan. Fans av exempelvis At The Gates och annan tyngre metal med snygga melodiska inslag lär gilla denna låt. Bra kombo på melodi, growl och driv.
Black Moon, skivans första och enda instrumentala låt. Nu känner jag mig vilsen igen.. Jag är helt klart för vissa instrumentala låtar, om de fyller någon typ av funktion eller om de är riktigt sådär “wow”. Det här är inte en av dom. 5 minuter och 48 sekunder klockar den in på dessutom. Ju längre låt man gör, ju mer finnes behövs för att hålla intresset hos lyssnaren. Det är mest akustiskt shredderi och det gör inte jättemycket för mig, även om det senare
partiet i låten är smakfullt så har den här låten inte tillräckligt mycket för att sticka ut som en av de intressantare instrumentala låtarna i min bok. Spoke In The Wheel (feat. Eddie Guz), där fortsätter på det akustiska spåret. Lite blandning på känslan mellan Chris Cornell och Black Label Society, men som tyvärr inte tar sig sådär jättebra i uttryck. Vi har ju precis hört en instrumental låt som var mer åt det akustiska. Vet
inte riktigt hur det mixat sången heller, låten väldigt grötigt. Detta är dessutom sista låten, om man bortser från bonus låten som är I Will Not Comform, men med Derek Sherinian också som gäst.
Sammanfattning:
Det finns både ros och ris att ge på denna platta, mest för att den är tyvärr alldeles för
spretig. Den börjar starkt, men jag känner att det är svårt som lyssnare att ta in denna platta, i stort sett varje låt är lite för lång för sitt eget bästa. Hade förväntat mig mer av låtskrivandet och låtarna, med tanke på flertal gästartister. Jag tycker den snabbt tappar den röda tråden. Ena stunden låter det Kamelot (Fine att det är tidigare sångare från Kamelot, men känns inte som låten passar helheten), andra stunden mer radio – metal och sedan mer country metal?
Samt att avsluta plattan på en allt för lång instrumental låt och en akustisk låt, knyter inte direkt ihop påsen.
Det är en OK debutplatta med några spår som sticker ut. Men i helhet hade jag förväntat mig mer av Kjell Åge Karlsen. Ingen större kritik mot gästartisterna, det är mer låtarna i sig det sitter i tyvärr.
Artist: World of Damage
Titel: Invoke Determination
Genre: Hårdrock/Metal
Bästa spår: Unleash The Rage, Until The End Of Days, Fire Burns My Name & Invoke
Determination. Sämst: Allt för spretig platta, lider av för långa låtar och stundtals bristfällig låtskrivning. Skivbolag: WOD Records
Releasedatum: 2021-06-11
Av: Rasmus Harnesk Wiklund
