Finland är det land med mest hårdrockband per capita i världen. Utan att helt veta säkert så titulerar jag Sverige som det land i världen med flest band i världen i genrerna melodiös hårdrock och AOR. Det som utmärker Sverige gentemot andra storproducenter av denna typ av musik som Tyskland och Storbritannien är dess högsta lägsta nivå. Jag upplever att vi tillskillnad från dem fungerar som någon form av hovleverantör av kvalitetstämplad melodiös hårdrock. När något nytt kommer från Sverige då är de är de flesta överens om att musiken uppnår en viss kvalitetsnivå, med väldigt få undantag.
Vad kan det bero på? Det är nog många inbakade ingredienser i detta. Ett av dem är den sunda konkurrensen där Treat, Europe, Alien, Talk of the town, Talisman, Yngwie Malmsteen och 220 volt satte den musikaliska ribban så högt att andra band helt enkelt inte vågade gå in på för låga höjder. Denna subtila grupptrycksprocess påverkade såväl gamla rävar som yngre förmågor till att gå in på djävulskt höga ingångshöjder. Ingen vill ju liksom vara sämre än de andra, det vill säga en grogrund för kvalitetseufori.
Det har knappt hunnit gått sex månader och redan har svenska releaser som Proud, Autumn´s Child, Art of Illussion, W.E.T, Kent Hilli, Chez Kane (britt/swe), Normandie, Reach, Seventh Crystal och Hearthealer sett dagens ljus. Nu äntrar supergruppen Crowne scenen. Tidigare supergrupper från Sverige är exempelvis W.E.T, Gatherings of Kings och Last Autumn Dream. Jag har verkligen inget emot att det blandas spetskompetens med varandra. Så Frontiers milkshakesexperimenterade är alltid lika välkommet, även om smakerna som utkristalliseras inte alltid blir hellyckade, men friskt vågat, hälften vunnet.
Line-up:
Alexander Strandell – Lead Vocals (Art Nation)
Jona Tee – Guitar/Keyboards/Backing Vocals (H.E.A.T)
John Levén – Bass (Europe)
Christian “Kicken” Lundqvist – Drums (The Poodles)
Love Magnusson – Guest Guitar Solos (Dynazty)
My God, vilken uppsättning teoretiskt sett! The Poodles har varit mina husgudar sedan Metal will stand tall släpptes (2006) till Devil in the detail avslutade musikskapandet(2015). För mig var de essensens av melodisk hårdrock parallellt som de vågade sticka ut. Europe behöver knappt omnämnas då de egentligen skapade det världsherravälde som svensk melodiös hårdrock numera åtnjuter. Tyvärr är jag inget större fan av musiken de släppte efter gravt underskattade Secret society (2006). H.E.AT. också från Upplands Väsby plockade upp den Europetappade stafettpinnen med bravur. Att de med Eclipse, Treat, W.E.T, The Nightflight Orchestra och Perfect Plan går i bräschen globalt för melodiös hårdrock är inget understatement.
Sist men inte minst Alexander Strandell. Jag har ett litet kluvet förhållande till honom. För mig var Diamond Dawn debut noll procent originalitet, 98½ procent intetsägande låtar. Det var först med Art Nations debutalbum som kvalitetsnivån höjdes (2015). Uppföljaren Liberation var i mina öron Alexanders och gruppens Magnum opus, tillika ett av 2017 tio bästa album. Istället för Orientexpressen så blev det höghastighetståg som genomsyrade deras tredje alster Transition. Jag fick känslan av att de hoppade av ett tåg de borde ha stannat kvar på. Snabbtåget innehöll redan Amaranthe och Dynazty och hade egentligen inte plats för Art Nation. I vilket fall som helst så har Alexander utvecklats från en halvtunnis till en fullblodig pop/rocksångare. På pappret ser de ut som Frankrike, Portugal och England i sommarens fotbolls EM. Kan detta gäng verkligen leva upp till de höga förväntningar som supergrupp?
Crowne sätter taktpinnen på allra högsta nivå via inledande ”Kings in the north” Den innehåller allt fans av genren vill bli serverade: musikerkompetens, en krispig produktion, tungmelodiska pumpande riff, skön refräng och gudomlig sång. Gillar man Dynazty, H.E.A.T, The Poodles, Nocturnal rites (deras melodiösa sida) och Dream Evil lär man svälja detta med hull och hår. Vart ska detta leda till månne, the album of the year? På efterföljande ”Perceval” följer gruppen ungefär samma formula fast med en ännu starkare refräng. På tredje alstret ”Sharoline” myntar de ett namn som jag aldrig tidigare hört i rockkretsar, utifrån kvinnliga titelnamn. I detta fall en utmärkt idé eftersom låten kvalitetsmässigt osar hit lång väg. Efterföljande ”Unbreakable” fortsätter Crowne på den redan inslagna vägen. För mig är det dock på femte låten som min top of the class radar väcks till liv. ”Mad world” är inte en cover på Tears for fears underbara synthiga slagdänga från 80-talet. Istället mynnar den ut till albumets i särklass starkaste låt. Refrängen reser sig över de övriga likt en melodiös rustning i stål som badar i ett Gudalikt solljus doppad med flera lager Marabous apelsinchoklad.
I låt nummer sex ”One in a million” fortsätter gruppen leverera melodiös hårdrock i den högre skolan. På sjunde låten ”Sum of all fears” avlossar gruppen ytterligare en musikalisk missil som träffar sitt mål ungefär som en käftsmäll mellan Godzilla och Kong med exakt precision. Det är först på åttonde låten ”Set me free” som Crowne ”lugnar ner sig lite”. Det gör grabbarna helt rätt i efter all mangling. De hanterar denna förklädda poppärla på bästa tänkbara sätt. Det i sig visar att de verkligen kan hantera den oerhört svårhittade balansen mellan tungt och mjukt, pop och hårdrock. I mitt tycke borde de ha haft ytterligare en halvlugnare låt lite tidigare för kontrasteringens skull helt enkelt. Nu har vi kommit till låt nio, ”Make a stand”. Den inleds lugnt, men byter snart skepnad till ett mera aggressivt förhållningssätt. En blytung skapelse som blivit bättre för varje lyssning som passerat.
I näst sista låten ”Cross to bear” gör de inte heller bort sig, men jag upplever ändå att den sällar sig till de sämre, utifrån att ingen låt egentligen är dålig. Plattan knyts ihop med ”Save me from myself” tillika albumets lugnaste låt. Inte oävet på något sätt utan snarare bevis för att bandet behärskar både tung melodisk hårdrock och i detta fall även AOR på ett mästerligt sätt, något jag definitivt vill se lite mera av på uppföljaren.
Vilka låtar, vilka refränger, vilken sylvass produktion, vilken sångakrobatik från Strandell!! Album of the year? Njaa, inte riktigt. Jag drar paralleller till ett av Sveriges bästa metalband Dynazty och till deras bästa era Renatus/Titanic mass. Då passade deras bombastiska melodiös hårdrock mig allra bäst. Att det låter lite Dynazty beror till viss del till att Love Magnusson sköter gitarrsolona. En akilleshäl med Dynazty utifrån mitt perspektiv är att trots variation i musiken så utmynnar mycket av det till: ”Varför kommer jag inte ihåg låtarna så mycket som jag borde?”. Det låter liksom lite för bra för att vara sant, vilket det inte heller är i det längre perspektivet. Deras musik är ibland så fernissad att jag inte vet vad som är hönan eller fjädern det vill säga om låtarna är riktigt bra, eller om det bara låter bra.
Lite samma känsla får jag för Crowne. Musiken är så själlöst fernissad att den nästan fernissar sig automatiskt. Spår för spår blir jag däckad som lyssnare, men på ett helt album blir det liksom too much. Det påminner mig om ett smörgåsbord enbart bestående av pastarätter. Trots variation blir det ändå ovariation. Att känna sig mätt är väl valuta för pengarna, men inte redan efter tre rätter när det det serveras sju. Hade fler låtar varit i klass med fyrklövern ”Mad world”, ”Perceval”, ”Sharoline” och ”Kings in the north” så hade detta varit ett av 2000-talets bättre. Första halvan av albumet är betydligt bättre än den andra halvan så att säga. Kings in the north – not yet! Men vem vet, förhoppningsvis dyker det upp en uppföljare i sinom tid som kanske infriar detta påstående.
I Vilket fall som helst är detta ordbajseri endast petitesser. En av plattans allra största behållningar är kontrasteringen mellan de lugnare partierna kontra ett blytungt riffande. Trots att en viss mättnadskänsla infinner sig efter ett tag så är det ändå en platta som lätt kan etiketteras som: ”almost all killers no fillers”. Det kommer liksom inte att släppas så mycket bättre inom denna genre än detta i år, trots mina självupplevda invändningar och subtila pekpinnar.
Band: Crowne
Titel: Kings in the north
Genre: Scandi Melodic hardrock
Skivbolag: Frontiers Music s.r.l.
Releasedatum: 18 juni
Bästa spår: Mad World, Perceval, Sharoline, Kings in the north
Av Mats ”Hammerheart” Widholm