The Sleep Easy’s – Easy to buy, hard to sell
Författare skriver under pseudonym då denne av en eller annan anledning inte vill att dens etablerade namn ska förknippas med titeln som släpps. Musiker som gör detsamma har ju också förekommit men vanligast är nog ändå att musiker gömmer sig bakom ett bandnamn när det ska släppas lite musik som inte ska förknippas med solonamnet alternativt att samarbetet mellan artisterna under bandnamnet har alltför stor betydelse för projektet.
Joe Bonamassa har innan slagit sig ihop med andra framstående musiker under bandflagg. Nu har han gjort ett nytt projekt ihop med till största delen sitt turnéband som han kallar The Sleep Eazy’s (jo det ska vara den stavningen på bandnamnet).
Skivan, som är helt instrumental, hyllar bland annat en utav hans tidiga mentorer Danny Gatton, där första låten Fun House kommer ifrån Gattons sista album Crusin’ Dueces som släpptes året innan Gatton sköt sig själv till döds i sitt garage (det sägs att han led av långvarig depression). Hyllningen går inte att klaga på där Bonamassa får visa sin mångsidighet i sitt sätt att spela och Gattons lir går att känna igen, dessutom spelar han förmodligen på en Telecaster som Gatton aka ”Telemaster” också gjorde.
Efterföljande jazziga låt är verkligen svängig men kanske inte något för den genomsnittliga rocklyssnaren utan du får nog vara bred i ditt gillande för MOVE. Vi bjuds här (och på många andra ställen på skivan) på ett schysst orgelsolo av Reese Wynans som ingår i Bonamassas liveband. Wynans kanske är bekant för flertalet av er då han var med i Stevie Ray Vaughans Double Trouble. Gitarrsolot är till en början väldigt Django Reinhardt-aktigt. Vem som däremot skrivit låten kan jag inte svara på då det inte framgår i promomaterialet och jag inte känner igen den sedan innan.
Större delen av plattan får mig att tänka på de gitarrorkestrar som fanns på 50-60 talet som The Shadows, The Ventures och Spotniks. Ha So kanske är det tydligaste exemplet på skivan, men också efterföljande Hawaiian Eye som är en del av den TV och filmhyllning som skivan innehåller. Hawaiian Eye var en TV-serie som spelades mellan 1959 och 1963 för tankarna till arret för Hawaii Five-O. Filmhyllningen som är nämnts också första singel på skivan, John Barry-låten Bond (On her Majesty’s Service) är en rejält pampig låt och gör sig mycket bra i gitarrarrangemang.
Om Bond är den näst kändaste låten för allmänhet är efterföljande Polk Sallad Annie av Tony Joe White den kändaste. Arrangemanget har till största del snotts av Elvis som hade framgångar med låten där ett rivigt munspel får spela sångdelarna, bra men jag saknar nog ändå leadsången.
Skivan är inte lika bluesig som en vanlig Bonamassaskiva och jag kan förstå valet att släppa den under ett bandnamn. Dessutom är det en instrumental platta och det brukar sällan rosa försäljningsiffrorna vilket så klart hintas om i titeln. Jag har under mina år som skribent recenserat en hel del instrumentala plattor, inte minst i min början som skribent och tycker väl sällan att en hel skiva orkar hålla mitt intresse uppe. Inte så heller denna gång även om variationen är stor mellan smäktande ballader, rockabilly, jazz eller filmepos.
Att Bonamassa däremot får visa upp sin mångsidighet är kul för oss som gillar honom, vet man dessutom att han är en stor gitarrsamlare kan det vara kul att höra skivan då vi kan ana att han använt stor variation utav gitarrerna i sin samling.
Band: The Sleep Easy’s (Joe Bonamassa)
Titel: Easy To Buy, Hard To Sell
Genre: Instrumental, Blues Rock
Skivbolag: Provogue/J&R Adventures.
Releasedatum: 10/4
Bästa spår: Bond, Polk Salad Annie
Betyg: 6/10
Av: Mathias Westman (Grundare och chefredaktör för rockintervju.se)