Då var det dags att bekanta sig med det Boston baserade Lansdowne. Bandet spelar alternativ rock.
Bandet består av Jon Ricci (sång), Shaun Lichtenstein (lead guitarr, sång), Glenn Mungo (trummor), Josh Waterman (gitarr, sång) och Mike LaRoche (Bas).
Bandet har en intressant bakgrund. De bildades redan 2006 och har till dags dato enbart släppt en fullängdare i Blue Collar Revolver (2011), samt en EP, No Home But the Road (2013) . Utöver det har de släppt flertalet singlar, varav två av de har tagit sig in på billboards radiolista. Det verkar vara ett populärt band med över 100 miljoner streams i olika tjänster, och sammarbeten med stora företag som iRobot, NFL, MTV m.m. Något annat som kännetecknar bandet, och kanske kan förklara hur diskografin ser ut som den gör, är att de är ett utrpräglat turnéband vilket de själva framhäver. Bland annat har de turnerat utomlands för amerikanska soldater.
2022 skrev de avtal med det tyska bolaget AFM Records, som är inriktade mot Heavy Metal. Redan här ställer jag lite kluriga frågor. Den alternativa rockens ursprung var att den en gång i tiden kom till som ett distansering mot konventionell och storbolagsproducerad rockmusik. Istället strävades det efter större mångfald och exprimentering i musiken. Dessutom fanns en viss avog inställning till det som ansågs vara mainstream och att man nu skulle erbjuda ett annat alternativ och att även kunna släppa musik på oberoende skivbolag. Här finns även bakgrunden till att många alternativa musiker kopplats samman med punkrockens estetik. Jag vet dock att detta inte stämmer idag. Vi har fullkomligt blivit mjölkade av alternativ rockmusik de senaste 30 åren med flertalet radiovänliga låtar och musikvideos ifrån framförallt amerikanska band. Flera band har varit signade av stora bolag och är tämligen välproducerade, alltså är denna kategori idag en del av mainstream trots sitt urpsrung. Lansdowne är i det sammanhanget inget undatag vid detta släpp.
Däremot går det att behålla kriterierna om större mångfald, en eklektisk stil (att man väljer många influenser fritt ifrån etablerade stilar, exprimentlusta, öppenhet), distade gitarrer (en stor influens ifrån grungen, i synnerhet Nirvana), och en viss attityd (punkattityd, göra på sitt sätt). Då kan det bli enklare att förstå band som Lansdowne. På webben hittar jag en sida där bandet resonerar kring singeln Medicine, alltså titelspår för skivan, som de förklarar handlar om kritik emot det polariserade samhällsklimatet idag, med en attityd som de förklarar går ut på att ”man talar först men tänker sedan” (framförallt inom ”cancelculture”). Medicine som låt eftersträvar ett svar på hur det är möjligt att samlas och överbrygga denna samhällsklyfta tillsammans. Alltså finns det spår av den samhällskritiska attityden. Jag läser även att Shaun Lichtenstein står noterad som producent, mixare och mastrare. Dessutom står Mungo Creative Group för Artwork och layout, alltså trummisen Glenn Mungos bolag. Alltså har bandet haft mycket frihet att ha jobbat med sitt eget material och image, vilket är ytterligare en uppfyllning till kriteriet om alternativa rockens urpsrungliga stildrag. Men nu till själva skivan Medicine!
Överlag är produktionen väl utförd med hög kvalité i ljudet och som har med mycket elektroniska inslag. Samtliga låtar är mellan 3-4 minuter långa, alltså väl anapssade till en pop- eller radiolåts ungefärliga längd. Gitarren är väldigt drivande i flertalet av låtarna. Titelspåret lever upp till sitt syfte som beskrivs ovan. Den är koncis och ganska rak i budskapet med mycket elektroniska inslag i bakgrund. Jon Ricci presenterar även sin sångröst, som är väldigt ren och melodisk, såsom brukligt med amerikanska mainstreamartister. Riccis sång förblir intakt i resten av albumet.
Spåren Halo och Burn Brighter är uppbyggd av melodiska hookar och är drivna av gitarren, framförallt låten Halo som har en riktig distad gitarr. Halo saknar gitarrsolo, medan Burn Brighter har ett kort solo, alltså ett kriterium för mångfalden av produktionen. Burn Brighter är även bandets mest streamade låt på Spotify (som singel). Såsom de tre första inledande låtarna är ser det i stort sett ur i resten av albumet sett till ljudbilden. Det går dock att stanna till vid några spår som man kan säga något om.
Låten Watch Me Burn är lite intressant. Låten har en fin energi i tempot och lite drag av countryrock. Sen är även här gitarren distad i flera partier som såklart är ett dragkloster i låten. Concquer Them All är en annan singel ifrån albumet som har många streams. Den är hårdare i driven och jag tycker trummorna för första gången i albumet utmärker sig här på lite mer bekostnad av gitarren. Även denna låt har en fin hook och jag tycker en titel som denna passar väldigt väl i låtens hårdare stil. En av albumets höjdpunkter.
Falling Down är lite mer som en ballad om man ser det till sången och det elektroniska drivet i verserna. Förutom i refrängen där sång och instrument höjer sig. Dessutom bjuder denna låt på ett kort groovigt solo. Open Your Eyes är liknande som föregående men betydligt lugnare. Här sopas elektoniken bort och istället är det basen och trummorna istället som driver versen. Det föredrar jag hellre. En ganska soft låt och här spelar gitarren istället rytm och bjuder på ett litet solo.
Filthy är en annan singel. Här tycker jag alla instrumenten spelar i samma liga och det blir ett härlig drag genom hela låten. Riccis sång är riktigt stark här. Låten är kort men det är rakt på. En av albumets absoluta höjdpunkter. Albumets sista låter heter Numb. Den känns lite Goth i elektroniken och gitarrspelet. Intressant avslutningslåt som är lite annorlunda.
Slutomdömet är att Medicine är ett välproducerat album med en ganska paketerad ljudbild som är väl lämpad i pop- och radioformat. Det är elektronik, ganska gitarrdrivet i olika grad, melodisk ren sång, drivet av melodiska hookar i stort sett alla låtar. Albumet känns helt enkelt som ett vanligt alternativ rock album och flertalet låtar påminner om varandra. Det kan få albumet att framstå som lite slappt och enformigt, men jag har försökt lyfta upp låtar som jag tycker sticker ut där det finns mer variation. Som jag även presenterat så tycker jag även bandet följer mycket kriterier för vad den alternativa rockens främsta kännetecken har varit och det tyder på att jag tycker Lansdowne har stor integritet i ett album som de varit med och producerat själva i högsta grad. Det höjer betydet ifrån medel till högre nivå.
Genre: Alternativ Rock
Betyg:
Bästa Låtar: Watch Me Burn, Concquer Them All, Open Ypur Eyes, Filthy
Recension av: Anthony Ceylan
