De svenska bluesrockbandet Cirkus Prütz kom tillbaka under 2022 för att släppa sin nya platta Bluesrevolution, med releasedatumet 29 Juli 2022. Cirkus Prütz startades av rockprofilen Jerry Prütz år 2014. Nuvarande uppsättning har varit bestående sedan den föregående skivan White Jazz – Black Magic (2019). Den består av Jerry Prütz på bas, Christian Carlsson på sång och gitarr, Per Kohlus på trummor och Franco Santunione på gitarr (ex Electric Boys). Personligen gillade jag White Jazz – Black Magic, som var välproducerat, hade bra texter, bra lir och bitvis hårt spelande. Lyssna in min personliga favorit ifrån den plattan, Leave Me Alone.
Franco Santunione har inte bara skött gitarren utan även varit med och producerat Bluesrevolution. Jag har känslan att samtliga medlemmar är ärliga och passionerade män som verligen älskar att göra det dom ägnar sig åt. De spelar en i stort sett korrekt och rak bluesrock efter sina inspirationer och de vet att produktionen är viktigt. Jag tycker mig även se spår av det i den faktiska spellängden. I Bluesrevolution tickar det in på ca 39 min. I White Jazz – Black Magic tickar det in på ca 37 min. Helt och hållet inom det klassiska LP formatets låtlängd och lagom mycket för en så ganska rudimentär genre som Bluesrock, där magin mer ligger ”inom boxen” snarare än utanför den.
Bluesrevolution som platta är dels inspirerad av ZZ Tops klassiska album Degüello (1979), Joe Bonamassa (känd musiker och singer-songwriter inom bluesrock med framförallt brittiska influenser) och gammal Rock’n’Roll. Budskapet med titeln har syftet att det går att starta en snäll revolution och att det går att med hjälp av musik och sig själv att förändra världen. Det får vi höra i albumets öppningspår med samma titel. De två följande spåren, Boogie Woogie Man och Modern Day Gentleman, tycker jag ZZ Top influensen märks snabbt i ljudbilden. Den sistnämnda låten är faktiskt en uppdaterad version av ZZ Top:s klassiska låt Sharp Dressed Man.
Let´s Join Hands är en lågtempo låt där Christian Carlsson sjunger bitvist lite hest likt Dusty Hill. Jag får lite Western och Country känsla med den låten. Den efterföljs av en av albumets höjdpunkter, The Devil and Me. En riktig härlig upphöjande inlending med sina höga bluesriff kan man ana att något stort är på gång, och du blir inte besviken när det i nästa taktbyte så trycker basen igång och trumman tuffar till en skön rytm. It`s the Blues man! Textmässigt är det typiska bluesreferenser som insatta i genren väl känner till och sådana här slags låtar har man hört förut, men Cirkus Prütz gör det så bra!
Spåret Howl Like the Wolf är en Rock’n’Roll låt, och som handlar om blueslegendaren Howlin’ Wolf. Låten i sig är kanske inte något speciellt men den är välgjord och det är roligt att banden vill hylla en gammal hjälte. Nästa spår är mer intressant, Headache. Låten i sig påminner lite sett till gitarrljudet om Pat Travers och ämnet berör något nutida istället, ytlighet och självfixering på Instagram. Metaforen för det är omklädd i hur först en tjej (smink, rörelser, smicker) och sedan en kille (märkeskläder, steroider) vill exponerar sig i instagram för prestige, men detta ger bara Cirkus Prütz sån huvudvärk! En av plattans absoluta höjdpunkter och jag gillar att man tar upp något som de flesta kan relatera till. Musiken och sången är fläckfri också i detta spår.
Gotta Quit Drinking (Before The Drinking Quits Me) är en lågtempo låt som handlar om alkoholproblem. Finns väl inte mycket att säga om själva musiken här men det jag gillar med låten är perspektivet att utgå ifrån olika drinkar och alkoholtyper som ger lite finess, istället för att sjunga om typ Whiskey bara som är ganska vanligt som bluesreferens. Death Knock Blues låter som en typiskt bluesrock låt med en ganska vedertagen text om hur svårt livet kan vara om man ger upp för lätt. Istället är avslutningspåret Only Rock’n’Roll desto mer intressantare. Låtens påminner om AC/DC:s klassiska låt Let There Be Rock där AC/DC hyllar Rock’n’Rollens födelse med många referenser. Cirkus Prütz väljer i sin låt att hylla hjältar som Chuck Berry, Jimi Hendrix, Little Richard, The Ramones, AC/DC, Neil Young, Lemmy Kilmister. Lyssnar man noga på texten så är det taget låttexter ifrån alla som omnämns, så skruva öronen! Annars är låtens struktur tagit ifrån Chuck Berrys Johnny B Goode.
Slutomdömet får sägas att Cirkus Prütz har skapat en välproducerat platta med bra fyllighet i ljud och produktion, bra instrument och jordnära texter. Ett solid album som är ganska lättsmält. Mestadels är det typiska blues och Rock’n’Roll referenser i flera låtar och som påpekats där man även hyllar gamla hjältar. Men sedan har vi spår som följer mer nutida teman. Det är bra tycker jag om det finns en sådan mix i en rudimentär genre som bluesrock, och jag tycker det funkar i detta album. Men spelar Cirkus Prütz in ny musik snart igen skulle jag önska lite mer samtida ämnen likt det man skapade på en låt som Headache. Det motsäger inte plattans kvalitén då bandet är väldigt tydliga med sitt budskap ifrån första låten vilket i sig är ett universiellt sådant.
Genre: Bluesrock, Rock’n’Roll
Betyg:
Bästa låtar: Modern Day Gentleman, The Devil and Me, Headache
Recension av: Anthony Ceylan
