Melodiös rock är genren, och melodiös rock är det. Creye är ett band som för mig är nya, har missat dem helt, och första intrycket är att det är bra. Det är väldigt melodiöst och sansat, inga större utsvävningar, melodiös rock helt enkelt.
Risken med denna sorts musik är att det blir för mycket mello över det, jag tycker att Creye lyckas undvika detta. Visst det är poppigt ibland, men det funkar ändå och de lyckas behålla rocken intakt. Något som jag märker är att det finns en stor igenkänningsfaktor i musiken. Jag som började lyssna på hårdrock under tidigt 80-tal hör storheter som Magnum, Def Leppard och även 90-talets Bon Jovi i musiken, som bonus så kommer samma känsla som infinner sig när man lyssnar på soundtracket till Rocky, ni vet vad jag menar. Skillnaden mot ovan nämnda storheter är att Creye lyckas få in lite annat också, lite tyngre riff i bakgrunden som en extra krydda, mer trummor som spelar med musiken, inte enbart som takthållare.
August Rauers sång är ren och skön att lyssna på, ett ganska trevligt avbrott i mycket av den lite raspigare sorten som är legio i nyare rock. Keyboardisten Joel Selsfors har fått stort utrymme på gott och ont. Keyboard är ofta ett trevligt inslag men kan lätt bli lite för mycket, vilket det blir på denna skiva när man sträcklyssnar som jag gjort nu. Trummorna har jag nämnt tidigare, men de är värda att nämna igen. De är en del av musiken på ett sätt som inte alltid är fallet, trummorna tar plats, men överröstar inte på något sätt, bra jobbat Arvid Filipsson. Gitarristerna Andreas Gullstrand och Fredrik Joakimsson kompletterar varandra med bravur, vet inte vem av dem som lägger de tyngre riffen på vissa låtar, men dessa gör att risken med ”för poppigt” elimineras, detta tackar jag för. Sist och tyvärr minst, basisten Gustaf Örsta. Varför få inte han vara med och spela? Här är skivans enda riktiga misstag. Gustaf är uppenbarligen en duktig basist, men hörs nästan inte alls utom på något enstaka spår. En lite tydligare basgång för att ytterligare förstärka det redan tighta ljudet hade gjort skivan mer komplett.
Hur är låtarna på skivan då? Det är ganska jämt över lag, ingen låt sticker ut, varken på ett dåligt eller bra sätt. Rocky-känslan är lite större på låtar som One Step Away och The Game. Spreading Fire och In The Shadows är skivans höjdpunkter med lite mer distade gitarrer och lite mer tryck. Detta är låtar som antagligen kommer spelas en del hemma när man vill komma i gång. Det finns inga riktiga lågvattenmärken på skivan, den är jämn och sansad och till största delen riktigt bra. Jag tror dessutom att flera låtar kommer växa efter flera lyssningar, i synnerhet Stay som redan efter första lyssningen är en power ballad värdig vilken 80-tals samlingsskiva som helst.
Jag lyssnar på mycket musik hemma på min stereo men, den bästa musiken ska inte bara höras, den ska även ses. Då Creye är helt nya för mig så har jag såklart inte heller sett dem live. Jag tror att detta skulle kunna funka riktigt bra med rätt publik, inte i en trång källarlokal eller på Ullevi, men som tidigt kvällsband på en festival för att få i gång folk vore detta klockrent. Jag ser fram emot att vid tillfälle få se dem live, när och var det blir får framtiden utvisa. Klart är i alla fall att jag kommer lyssna mer på detta band och jag rekommenderar andra att göra detsamma, gillar man melodiös rock så gillar man Creye.
Då var det dags för domen. Jag gillar ju öl och brukar därför betygsätta med öl som grund. Det gör jag inte i detta fall då detta inte är ölhävarmusik. Denna skiva är som en GT med gurka och lite svartpeppar, en drink som man startar kvällen med och som aldrig är helt fel. Det mina vänner är ett bra betyg. Nu har någon över mig bestämt att mitt betygsystem inte gills, jag kommer därför även använda mig av skalan 1–10.
Artist: Creye
Titel: Melodic Rock / AOR
Bästa spår: Spreading The Fire, In The Shadows
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2023-02-17
Betyg:
Vid pennan Patrik Lindberg.
