Ny Skivrecension: C.O.P – ”Enemy”.

Då var det dags igen. Denna gången är det den svenska melodiska rockgruppen C.O.P och deras kommande album Enemy. Detta är en uppföljare till deras debutalbum ”State of Rock” som släpptes 2015, vilket jag efter lite sökningar på internet får bedöma fick ganska bra recensioner. C.O.P är en trio och består av medlemmarna Peter Sundell (sång), Christian Sundell (Trummor och keybord) samt Ola af Trampe (gitarr). Det är medlemmarnas förnamn som ligger bakom just namnet C.O.P, som annars drar direkta associationer till den logiskt bokstavliga tolkningen om en polismakt, och då främst ifrån den amerikanska diton som vi matats med i vår populärkultur. Bandet utnyttjar onekligen detta också genom att deras bandlogga ser ut som en polisbricka. Annars kan jag väl tycka att namnet är aningen oinspirerat och inte det mest genomtänkta. Hursomhelst kan man tänka sig att en grupp med det namnet står för något kraftig eller speedad musik, men nu är C.O.P ett melodisk rockband och i rockhistorien behöver det inte innebära att det ena utelsuter det andra. I jämförelse kan jag komma på den klassiska engelska rockgruppen Bad Company som har ett fränt namn, men vars material till stora delar är melodisk hårdrock med många texter om kärlek, känslor och olika livssituationer.

Men då var det dags att gå till själva musiken och plattan, så häng med!

Enemy – Börjar med lite pianostämmar och uppbyggande musik, och där Peter Sundell sedan tar tag i micken och visar sin plats. Låten kommer igång sedan med högre ton i mid-tempo med tydlig släthet där alla instrument gör sitt jobb. Peters stämma är ganska bra igenom och vi bjuds senare på en gitarsolo. En ok öppningslåt där gruppen visar mer vilka de är, än att den sticker ut på något speciellt sätt.

For You – Intressant intro med ett lågt ruggande riff, ackompanjerat med tydliga popinslag i övriga ljudbilden. Denna ljudbilden kommer dominera låten igenom och det kommer upp i ett bra mid-tempo igenom hela låten riff. Både keyborden och gitarren bjuder på att bygga upp en melodislinga genom låten som gör att låten sticker ut lite extra. Jag kan inte låta bli att tänka på att det påminner en hel del om hur Ghost gör musik. Peters röst är mer melodiös och jämn i detta spår.

Fighting Your Ghosts – Låten inleds fint med en mer känslospelande gitarr och och en lika känslosam Peter i sången. Sedan kickar trummorna upp tempot rejält, och det högre tempot håller i sig igenom låten. En låt som man får 1980-tals vibar av. Peter sjunger riktigt bra och gitarren tar stor plats igenom låten med sitt riffande.

Too Late – Stark inledning med fin bas och melodier ifrån keyborden. Känns nästan som en film när man går ensam ute i natten. Sedan kickar Peter igång rejält med ett härligt skrik och så är låten igång. Mid-tempo, men den känns gungande eftersom basen tillåter det igenom låten. Jag gillar hur bandet visar sin melodiösa kompetens genom låten genom riffanden och fina melodier ifrån keyborden som förstärker explosiviteten, och inte blir det sämre av att ett fint solo kommer till. Peter sjunger även han bra igenom med bra känsla.

The One – Denna låten är en ballad. Här är slätheten viktigare som det märks i låten. Gruppen är dock ganska tighta och växlar taktbytena tillsammans, vilket är ett plus. Låten överlag är ganska medel men ett fint melodisk nummer, då jag inte tror den kommer fastna i de flesta lyssnares öron.

Til The End Of Time – Intressant inledning igen som påminner om Too Late, med djup och känsla i basen ackompanjerat med melodier ifrån keyborden, Känns så 1980-tal! Sedan kommer gitarren in och gör ett fint intro solo för att växla över till sången. Låtens uppbyggnad är midtempo och den håller takten, med fina riff och keybord melodier som skapar en melodislinga igenom låten. Kan inte låta bli att tänka på Ghost igen.

The Gods – Det fortsätter i samma takt här som föregående låt där basen kommer in med djup och takt, och där övriga instrumenten också tar sin plats och skapar en fin inledning och som växlar i en fin midtempo takt igenom resten av låten. Gruppen är väldigt tight igenom. Keyborden skapar en fin melodislinga som kan höras då och då igenom låten.

Higher – Samma visa, men ny byggs låten upp steg för steg i introt. Återigen är gruppen släta och tigha här. Låten har en hookad melodi med som påminner mig starkt om Scorpions på tidigt 1980-tal, jag tänker på särskilt låten The Zoo (1980). Låten kickar sedan igång i ett snabbare tempo där gittaren tar fin plats med rytmiska riff och sedan med ett fint solo. En av plattans snabbare låtar och det är bra känsla rätt igenom.

Rise Up – Mycket intressant inledning med snudd på speed metal känsla när trummorna tar taktpinnen med b.l.a dubbelpedalbas, i takt med en fint hookad gitariff. Sedan går både trumman och hela låtens tempot ner när Peter skall ta stämman och det skall bli mer slätt. Detta är verkligen trummisens låt då han i olika stycken i låten trummar på i snabbare och hårdare takt som ger energi i låten, men det förekommer för sällan förutom i de återkommande refrängstyckena. Låten är bra, men jag känner att den hade kunnat bli ännu bättre om medlemmarna hade vågat låta trummorna fortsätta med samma takter ifrån inledningen och gjort en mer speedad låt, det hade i mina öron styckit ut mer i explosivitet och blivit lite mer ”Metal” och fått låten att sticka ut ännu mer..

Proud And Alive – Detta är en lugnare låt i low-tempo och väldigt slätt producerad. Det kan vara bra att skruva ner tempot lite efter flera starka låtar. Jag gilar dock runt 2:50 när gruppen står för ett fint ”gruppsolo” där trummtakten ökar en bit, gitarren kör ett solo och på det lite fina melodier ifrån keyborden. Sådanan brytningar brukar jag gilla i låtar

Glorious – Detta var gruppens första singel ifrån plattan. Den har en fin inledning där Peter har en bra känsla i rösten och i bakgrunden en fin keybordsmelodi som ingjuter storslagenhet. Sen hoppar låten på nästa parti med ett skrik ifrån Peter och att gitarren entrar scenen med tyngre rytmer. Sen kicken igång i midtempo och där nu alla instrumenten är igång och är väldigt tighta. Jag blir förtjust återigen hur basen framhävds i låten. Återigen 1980-tals känsla och lite poptakter, gitarsolot senare förstärker den känslan. En stark låt och singel.

Sammanfattning: Efter en genomlyssning och kritiskt granskande så måste jag erkänna att jag är mycket imponerad av vad C.O.P åtstadkommit med i sin uppföljare Enemy. De visar gång på gång genom flera låtar sin musikaliska kompetens där de lyckas skapa stabilt släta låtar men också att de sticker ut med mer explosivitet och taktbyten. Jag gillar även hur fin basgång det är i många låtar som bidrar till helhetsljudet och lyssnarkänslan. Inte blir det sämre att även keyborden bidrar med många fina och catchiga melodier som skapar melodislingor och gör hela ljudbilden ännu bättre. Peter Sundell sjunger riktigt bra med. Alltsom så bjuder Enemy med mycket vibbar ifrån 1980-talet, ett lite tuffare rocksound och poptakter stöpt i 2022. Detta är ett nästintill komplett album och en förbättring ifrån gruppens debut. Det som kan sänka betyget något är att det inte finns en utpräglat hitlåt som skulle kunna eka ännu längre ut. Missta mig inte, det finns många starka spår på detta album, men att skapa en hitlåt kan bli C.O.P nästa steg att ta. Och de har bevisat med detta album att de har vad som krävs för att lyckas med det.

Grupp: C.O.P

Albumtitel: Enemy

Skivbolag: Pride & Joy Music

Genre: Melodisk hårdrock, AOR

Bästa låtar: For You, Fighting Your Ghosts, Too Late, Til The End Of Time, Glorious

Betyg: