Konsertrecension: The Night Flight Orchestra – Sticky fingers Göteborg 2018-11-10

Sedan sommaren 2015 är jag en frequent flyer. Jag steg då ombord på skinande nya ”Skyline whispers”, samlade sedan flygpoäng genom att ta den tidigaste flighten ”Internal affairs” (2012), och via 2017 års ”Amber Galactic” följde jag med ut på Night Flight Orchestras fortsatt strapatsrika resa som utgör deras färgstarka universum.

För nästan ett år sedan bevittnade jag bandets triumfartade spelning på Sticky Fingers. Kort därpå tillkännagavs det att album no fyra var under inspelning. Att säga att mina förväntningar på ”Sometimes the world ain’t enough” (2018) var höga är ett grovt understatement. Dessa förväntningar infriades dock med råge då det i mitt tycke kanske är det bästa svenska albumet som släppts denna sidan millenieskiftet. Night Flight Orchestras sound utgörs nämligen av en ytterst mångfacetterad musikalisk smältdegel. Referenserna rusar genom skallen i en vansinnig fart. Deep purple, KISS, TOTO, ABBA, Ted Gärdestad, Atomic Swing, Rick Springfield, Kool & the gang, Earth, wind & fire, REO speedwagon, STYX, Survivor, Mike Post etc…

Night flight Orchestra är helt enkelt ”All that!” Med sin sanslösa crossover appeal har de vunnit fans från olika musikaliska läger, de som nu utgör en synnerligen entusiastisk skara passagerare på ett fullbokat Sticky Fingers.

Med ett superproffsigt och världsvant crew navigerar kapten Björn Strid oss genom en högenergisk ”Speedwagon” och en dramatiskt turbulent ”Midnight flyer”. ”Something mysterious” är så storslaget melankoliskt vacker att jag får en tår i ögat när jag kraxar med i den monumentala refrängen och när sedan ”Josephine” tar vid är euforin total både hos mig och resten av publiken.

I ”Turn to Miami” går det att skära partystämningen med kniv och jag kan nästan svära på att jag ser både skära flamingos, neonskyltar och bikinitjejer sippandes på cosmopolitans. I ”Paralyzed” förvandlas Sticky Fingers till Studio 54 ca 1979 i denna fenomenala discorökare som för tankarna till ABBA’s ”Voulez vous”, fast med ADHD. Härligt glittrande ”1998” låter som ett mästarmöte mellan Billy Joel och Bruce Springsteen och ”Lovers in the rain” är AOR när den är som mest lidelsefull och vacker. Min glädje vet inga gränser när ”Last of the independent romantics” ljuder över det kokheta Sticky! Detta proggiga monster till låt har extra allt och lite till!

Inte en ton eller ett slag sitter fel och jag skulle kunna fortsätta ösa superlativ i spaltmetrar över de fantastiska stycken musik vi under kvällen serveras tills ni spyr på mig. Karismatiske Björn Strid i sin sedvanliga basker, solbrillor och lila uniformsjacka sjunger som en kung! Snortajta rytmsektionen med ”Groovearbetaren” Jonas Källsbäck och, den för Sharlee D’Angelo vikarierande, basisten Rasmus Ehrnborn gör ett fantastiskt jobb tillsammans! Gitarristerna David Andersson och Sebastian Forslund kompletterar varandra på ett underbart vis. Airline Annas, som utgörs av Anna Brygård och Anna Mia Bonde, bjuder på kraftfull skönsång som får refrängerna att lyfta ovan stratosfären. De enda invändningarna jag har är att eminente Richard Larssons keyboards hörs lite dåligt och att Björns sång är en aning låg. Detta är dock petitesser i sammanhanget.

Det som dock är mer anmärkningsvärt är den korta speltiden. Det kom efter spelningen till min kännedom att bandet hade blivit ombedda att skära i setet av någon outgrundlig anledning. Till skillnad mot spelningen på Kägelbanan i Stockholm spelas därför varken den oerhörda ”Moments of thunder”, käftsmällen ”This time” eller brännheta stranddiscot i ”Star of Rio”. Det är riktigt synd eftersom Night Flight har publiken i sin hand från första till sista sekund och med lätthet hade kunnat spela en kvart till. Nästa gång hoppas jag att de istället kan spela på exempelvis Trägårn, because sometimes Sticky fingers ain’t enough!

The Night Flight Orchestra – Sticky fingers Göteborg 2018-11-10

Betyg: 10/10

Setlist:

Sometimes the world ain’t enough

Livin for the nighttime

Speedwagon

Midnight flyer

Turn to Miami

Gemini

Something mysterious

Jam session

Josephine