Tyska bandet Knife följer upp sitt självbetitlade debutalbum (2021) genom att nu presentera Heaven into Dust.
Något som slagit mig när jag lyssnat på Knife är hur breda de är musikaliskt, men på gott och ont i detta fallet. Jag vill kalla det spretigt eftersom jag i genomlyssningen har haft svårt att få en riktigt uppfattning och bandets grundläggande sound. Drag av heavy metal, thrash metal, darkened metal, speed metal och punk har jag kunnat uppfatta men det har känts svårt att veta vilka Knife i själva verket vill vara?
Jag tycker högt blandas med lågt lite alltför ofta och det har inte varit det lättaste att ta sig igenom albumet. Ett genomgående drag genom hela albumet är sångaren Vince Nihils sångröst. Den är ganska raspig och rå. Han påminner lite om Mille Petrozza i Kreator, fast mer avskalad. Ska vi ta en första kritik om själva musik soundet så tycker jag att introt på öppningsspåret Hawks of Hades är alldeles för lång med sin doomiga orgel som pågår i ca en minut. Varför då? Jo för att sedan övergår låten i en råare metal/punk låt som inte alls är doom, det är en alldeles för stor kontrast. Lösningen bandet kunde ha gjort var att ha introt som ett eget spår och sedan ha själva låten som en egen, för låten i sig är inte så dålig, men helheten blir lidande.
En annan kritik som jag kan snappa upp ifrån titelspåret och som jag tycker visar på ett av bandets problem. Först låter det blackened, sen låter det punk, sen speed, sen leadgitarr med riffande som övergår i ett solo. Ja låten är fel uppbyggt och för spretig där flera stilar blandas för mycket i en och samma låt. Det märks även på låtar som Night Vision och Iron Spectre. Det är i mitt tycke en styrka att vara bred i sin musik, men det skall inte göra våld på låtar som behöver mer struktur. På så vis anser jag att bandet kan behöva hitta sitt signatursound mer och göra låtar mer stabila. More is more i all ära, men jag tycker Knife sätter krokben för sig själva tyvärr.
För att lyfta upp det mer positiva med albumet är det klokast att gå direkt på låtarna som jag anser vara av det bättre slaget. With Torches They March har en mycket intressant intro riff som påminner mycket om Black Sabbath. Låten är stabilare och är en fin hårdrocks dänga. Paradoxalt nog tycker jag att den andra halvan är den stabilare på plattan. Black Oath and Spells, The Arson Alchemist och A Phantom Devised är inga låtar som sticker ut, men de är solida, snabba och råa. Realm of Violence är plattans absolut bästa låt, en riktig killer! Den är snabb, tung, riffig och thrasig. Här sitter rösten perfekt också. Även No Gods in the Dark är en riktig killer. Den påminner om föregående låt men har en lite mörkare aura.
För att summera är detta ett album med höga toppar och låga dalar. Som jag varit inne på är det paradoxalt, det är mot den andra halvan som det börjar bli bättre än den första delen som var alldeles för experimentell och försvårar lyssnandet. Som det så klassiskt heter så tycker jag att bandet började i fel ände. Mitt råd till Knife är att ta vid därifrån istället, lite back to basics och hitta sitt singatursound. Då tror jag de kommer lyckas bättre. Detta albumet är tyvärr på medelnivå för mig, men som jag visat finns det en del bra låtar som är riktigt sköna. Så det bådar ändå gott för framtiden.
Genre: Blackened Speed Metal, Heavy Metal, Punk
Skivbolag: Napalm Records
Betyg: 5/10
Bästa låtar: Realm of Violence, No Gods in the Dark, With Torches They March
Recension av: Anthony Ceylan
