Ett av Sveriges mest rutinerade och största band genom tiderna är tillbaka.
Två år har gått sedan Hammer of dawn släpptes som undertecknad gillade skarpt.
Titelspåret inleds med vikingalurar innan det tunga riffet drar igång där en hårlös recensent önskat att han hade haft mer hår på skallen. Låten är stenhård med allsångsvänlig refräng.
En rejäl tempoökning kommer i The end justifies. Smattrande baskaggar från David Wallin och snabba riff från firma Dronjak/Norgren.
Låtarna andas eran mellan Glory to the brave till Renegade plattorna. Det är lite råare men den stora skillnaden nu är att produktionen är fetare. Här märker man Pontus Norgrens inverkan på ljudet. Man förstår att killen rankas en som en av Sveriges bästa inom det området.
Den obligatoriska balladen Hope springs eternal är en stabil rockdänga som fyller sin funktion.
Övriga spår på skivan går i klassisk Hammerfall-metal. Man känner igen sig helt enkelt. Hammerfall är som ett självgående lokomotiv som vägrar stanna. Och med tanke på spelglädjen som de visar upp så kan vi garanterat räkna med att det här tåget kommer att rulla ett tag till
Av Ulf Romedahl
